Mass. 1944); W. F. Otto, Die Götter Griechenlands (3 ed. Frankfurt a. M. 1947); W. Jaeger, The theology of the early Greek philosophers (Oxford 1947); F. M. Cornford, Greek religions thought from Homer to the age of Alexander (London 1923, repr. 1950); W.K.C. Guthrie, The Greeks and their gods (London 1950). E.E—k GREKISKA SOM BIBELSPRÅK. De judar som hade slagit sig ner i Egypten och på andra håll inom den grekiska kulturvärlden blevo snart starkt helleniserade; och några av dem hade avlagt sitt semitiska språk och talade endast grekiska. Detta medförde att en grekisk översättning av G.T. blev behövlig, och en sådan kom i etapper till stånd under den hellenistiska tiden. (Se art. Septuaginta.) Början gjordes med Moseböckerna. Språkliga olikheter mellan de olika böckerna i Septuaginta (=LXX) visa att olika översättare varit i verket. Medan 1. Moseboks och Jesajabokens tolkare nedlägga en viss omsorg på att ge grekisk form åt översättningen, anstränga sig andra att göra den så ordagrann som möjligt. Därför har grekiskan i LXX i mycket stor utsträckning en främmande bismak, och det semitiska originalet skiner ideligen igenom i fraseologien och syntaxen, ganska mycket även i de böcker där strävan efter grekisk formgivning är tydlig. I formlära och ordbestånd överensstämmer LXX-grekiskan, såsom särskilt A. Deissmanns forskningar visa, med den hellenistiska tidens bruk inom de bildade eller halvbildade skikten. Denna semitiserande bibelgrekiska fick för de helleniserade judarna på grund av texternas helgd också själv stor helgd över sig och har i mycket verkat stildanande på senare judiska grekiska skrifter och även på N. T:s, där särskilt Luk. visar en medveten tendens att ansluta sig till LXX- stilen. N.T. ger i övrigt vad språket angår prov dels på mera folkligt uttryckssätt, som i Matt. och Mark.: dels på mer skriftspråksmässig grekiska av den hellenistiska tidens typ, som i Hebr. Även mer direkta semitismer än de som härröra från LXX förekomma, särskilt i sådana partier i evangelierna, där arameiska uppteckningar 36 1121 GRUNDTVIG av Jesu ord och gärningar ligga bakom. Däremot kan man i N.T. icke visa något inflytande från den klassicistiska (atticistiska) strömningen, som rådde inom den högre grekiska litt. på de nytestamentliga författarnas tid och som ville återgång till den klassiska tidens språk. Man har också tyckt sig finna påverkningar från den grekiska talekonsten i vissa stilfigurer i Hebreer- eller Jakobsbrevet, men även dessa inflytelser äro mycket vaga och indirekta. Litt.: H. B. Swete, An introduction to the Old Testament in Greek (2 ed. London 1914); H. St. J. Thackeray, A grammar of the Old Testament in Greek I (London 1906, allt som utkom); P. F.-M. Abel, Grammaire du grec biblique (Paris 1927); A. Debrunner, Grammatik des neutestamentlichen Griechisch (7 ed. Göttingen 1943); J. H. Moulton, A grammar of New Testament Greek I (allmän inledning, London 1906), II (London 1929, allt som utkom). A. Wd GREKLAND, se Balkanländerna. GRUNDTVIG, Nikolai Frederik Severin (1783—1872), dansk præst, digter og folkeopdrager, en af de største skikkelser i dansk åndsliv i det 19. årh., hvis omfattende og dybt indgribende gerning har været af meget stor betydning for dansk kirke- og folkelivs udvikling og særpræg. Gennem mere end 60 år virkede G. som præst, forfatter, historiker, videnskabsmand, skolereformator og frihedsforkæmper, i perioder tillige som folketaler og politiker. Men først og fremmest var han en kristelig og folkelig skjald af usædvanligt format, hvis salmer og sange endnu for en stor del er i levende brug og hører til det danske folks dyreste fælleseje. G. var en stridsmand og åndskæmpe, som med profetisk kraft tugtede og revsede sit folk og forkyndte sin tro og sine syner. Han fremkaldte i Danmark en kristelig og folkelig rejsning, hvis kraft endnu virker i folket. G. blev født d. 8/9 1783 i Udby præstegård ved Vordingborg som yngste søn i præsten Johan Grundtvigs børneflok. Faderen var en gammeldags luthersk kristen, upåvirket af tidens rationalisme. Moderen, en from og dygtig kvinde, gav selv sin 1122