GUD kjærlighet er f. eks. merkbar på alle stadier. Denne spenning er i bibelen riktignok mindre følbar, fordi det ikke dreier seg om hvilende »egenskaper» som inngår i gudsbegrepet, men om den levende G. slik han har handlet og åpenbaret seg, setter sin vilje igjennom og virkeliggjør sitt mål. G.s »allmakt» viser seg f. eks. nettopp ved at G. i kamp og overfor motstand overvinner alt som står hans vilje imot. I N.T. er Jesu død og oppstandelse den avgjørende åpenbaring ikke bare av G.s kjærlighet, men også av hans makt og rettferdighet. Både i G.T. og i N.T. er G. utvelgelsens og paktens G. som har vunnet seg et folk som han har kunngjort sin vilje og gir del i sin velsignelse. Ved å utvelge og frelse sitt folk åpenbarer G. seg som hele verdens skaper og herre. Ved sitt særlige nærvær i pakten og dens organer viser han seg som den som omslutter alt og som ingen kan flykte bort fra. I N. T. er den gammeltestamentlige »partikularisme» overvunnet ved at G.s åpenbaring og G.s nærvær eksklusivt er knyttet til den ene Jesus Kristus. Ved å rettferdiggjøre alle uten forskjell ved troen på Kristus, har G. vist seg som den der ikke bare er jøders G., men også hedningers (Rom. 3: 29 f.). Forholdet mellom billedet av G. i G. T. og N.T. lar seg vanskelig bringe på en kort formel. Vesentlig er at i N. T. er kjennskapet til G. formidlet ved Kristus (Joh. 1: 18). Mens G. i G.T. ikke minst skildres som kilden for all jordisk velsignelse og lykke, betones i N.T. at G. gir frelse og evig liv. Det henger sammen med en annen forskjell: Alt G.T. forkynner G.s ufortjente, utvelgende og velsignende kjærlighet til Israel og taler om hans tilgivelse, men først i N. T. er G.s oppsøkende og selvhengivende kjærlighet til syndere selve grunnlaget for gudsforholdet. Forskjellene opphever ikke enheten: frelsens og nyskapelsens G. er Skaperen, evangeliets og lovens G. er den samme. Men budskapet om G.s kjærlighet og billedet av G. som Faderen kan med rette fremheves som det egentlig karakteristiske for Jesu forkynnelse og hele det N. T. Litt.: Av den omfattende litteratur kan nevnes 1147 sammenfattende fremstillinger som J. Pedersen, Israel. 3—4. Hellighed og guddommelighed (Khvn 1934); J. Lindblom, Israels religion i gammaltestamentlig tid (Sthm 1936); F. F. Hvidberg, Den israelitiske religions historie (Khvn 1943); W. Eichrodt, Theologie des Alten Testaments 1—-3 (Leipzig 1933—1939); L. Brun, Jesu evangelium (2. ed. Oslo 1926); O. Moe, Apostelen Paulus’ forkynnelse og lære (Oslo 1928); E. Stauffer, Die Theologie d. Neuen Testaments (Stuttgart 1941, 3. ed. 1947). Videre artikkelen eds i G. Kittel (ed.), Theologisches Wörterbuch zum N. T. 3 (Stuttgart 1938, rik materialsamling); J. Lindblom, Den gammaltestamentliga religionens egenart (Lunds universitets årsskrift 1935, idéskisse); K. Holl, Urchristentum und Religionsgeschichte (Gütersloh 1925); G. Aulén, Den kristna gudsbilden (2. ed. Sthm 1941). Jfr. også litt. til artiklene Jahve, Monoteism, Fader, Helig, Kärlek osv. N. A.D. II. Systematiskt. Uppfattningen av G. sammanhänger för kristen syn med det rätta förhållandet till honom. Frågan, om G. finns, kommer därför i praktiken att sammanfalla med frågan, vem den sanne G. är. Att in abstracto resonera om Guds tillvaro är i varje fall främmande för den lutherska reformationen; ett sådant resonemang skulle till e t t sammanföra helt olika guldsbilder och gudsförhållanden. Däremot låter skolastisk teologi uppenbarelsen i Kristus föregås av en allmän gudskunskap; för Thomas ab Aquino blir den filosofiska frågan, om G. existerar, en inledningsfråga, som behandlas, innan man kommer in på uppenbarelsen. — I bibeln är G. den suveräne, som skapat världen och alltjämt skapar och ger liv. Förhållandet mellan människan och G. präglas emellertid av att människan, som kommit bort från omedelbar delaktighet av det liv och den rättfärdighet, vartill hon skapats, ej kan nå verkligt, gudomligt liv utan Guds eget ingripande. Gudomligt, evigt liv är alltid etiskt kvalificerat; liv och rättfärdighet höra samman. Rättfärdighet gives av G., och denna rättfärdighet omskapar den, som tar emot den. Förhållandet till G. präglas alltså av att G. giver och verkar; människan har att i lydnad för hans vilja ta emot hans liv. Synen på G. såsom den, som vill göra människan delaktig av det liv och den rätt- 1148