färdighet, som han själv har, är något för kristendomen typiskt. Detta G:s givande har formen av ett självutgivande på lidandets väg. Människan når aldrig av sig själv insikt i G:s väsen; det är för gudsförhållandet i kristen mening karakteristiskt, att människan lika litet kan göra det, som hon själv kan förskaffa sig G:s rättfärdighet. Hela förhållandet till G. är ett mottagande av vad G. ger, och G:s självmeddelelse, som på en gång är delaktiggörande av G:s rättfärdiggörande nåd och insikt i G:s tillvaro och vilja, innebär en appell till samvetet, som bejakar det rätta i detta. Så nås erfarenhet av förlåtelsens och det nya livets realitet. På frågan, vem och vad G. är, är alltså svaret, att han är sådan som han visat sig, då han trätt människorna nära. »Guds ord» i Skriften beskriver G:s handlande med människorna och skriften är själv att se som ett talat ord, genom vilket G. i olika historiska konkreta situationer givit sin vilja tillkänna för människorna. Hans självmeddelelse måste innebära ett övervinnande av det, som har annan etisk karaktär än det gudomliga livet innebär; mänsklig själviskhet, avund och hat, högfärd och brutalitet, måste inifrån övervinnas av den gudomliga kärlekens liv. Den principiella segern över alla onda makter vanns i Kristi självutgivande lidande och död, som fick försonande karaktär. Där ställdes på reellt sätt ödmjukhet mot högmod och våld, kärlek mot fanatism och brutalitet, självutgivelse mot makt och egoistisk självhävdelse. Det gudomliga, som framträdde i ringhet, lidande och förnedring och som tedde sig såsom besegrat, föraktligt och svagt, men som djupast sett segrade över det som annars ansågs högt, präglar så den kristna bilden av G:s förhållande till människorna. Den gudomliga allmakten framträder alltså för kristen syn under vanmaktens hölje; den är »dold under sin motsats» (Luther), och man kan aldrig nå en riktig syn på 6G. genom att börja med en rationell teori om att gudomlighet borde innebära allmakt och angående huru en gudomlig allmakt enl. mänsklig beräkning borde ha handlat eller handla. Därför finns det en tendens i kris- 1149 GUD ten teologi, särskilt starkt utvecklad hos Luther, att med undvikande av alla spekulationer om G. utgå från hur G. framträtt i Kristus. Förhållandet till G. innebär då, att han kan dölja sig och sina gåvor bakom |lidande, nöd och död, ja, att G:s väsen här blott nås genom att mottaga hans kärlek, sådan som den visade sig vid Kristi kors; där påtog den sig själv bördan av all ondska och all skuld, gick in i förnedring och tog på sig den förbannelse, som vilade över människorna. Men G., som handlade genom Kristi kors, handlade enl. kristen tro också genom hans uppståndelse. Om man ser G. så som den i historien handlande G. och Kristus såsom hans särskilde representant, blir tron på uppståndelsen en naturlig konsekvens. Som människa hade Kristus att dö, och han tog på sig allt, som hörde till döden i djupare mening än någon annan. Som G:s företrädare bar han inom sig det eviga livet. Hans frivilliga död var en gärning, som blott den kunde förverkliga, som helt representerade G:s vilja och gärning, och krönet på hans självutgivelse i död och påtagande av fördömelsens gudsövergivenhet för andras skull bley segern över döden som en fördärvsmakt. Detta framträder i uppståndelsen. För gudsbildens del betyder detta, att G. är den i sista hand segrande, den som ger liv tvärs igenom död och nederlag, den som fullbordar det jordiska livet ií evighetens ljus. För den kristna gudstron är det alltså utmärkande, att den funnit G:s väsen i Kristus. Och detta gäller då ej blott Kristi lära eller tro om Gud, utan Kristus ses såsom höjdpunkten av G:s handlande med människorna. Först därifrån kan man få en rätt syn på G:s verkande i lagen och skapelsen. Den rätta interpretationen av hela G. T. vinnes enl. kristen syn blott genom N. T. Därför kan man enl. Luther ej grunda gudskunskapen på en »naturlig lag», som vore åtkomlig utanför tron på Kristus, men väl kan man utifrån uppenbarelsen i Kristus förstå all lag rätt och även skapa nya lagar. Med denna gudsuppfattning blir det naturligt att utföra framställningen av G. såsom den treenige. Själva trinitetstanken visar, 1150