GUD att det ej är fråga om en rationell, abstrakt idé; G:s enhet och trefaldighet sammanhållas såsom något som ej upphäver vartannat. G. kan blott fattas genom det sätt, varpå han handlat med Kristus. I Kristus har han då själv kommit till jorden och människorna; han är »inkarnerad» i Kristus. Inkarnationen hänför sig alltså ej blott till Kristi person utan till hela hans verk eller rättare till den gärning av G., som lät Kristus framträda, leva, lära, verka och slutligen dö för att ställföreträdande påtaga sig människornas olycka, deras bundenhet vid det onda, deras skuld. Men därvid ger det sig omedelbart, att G. här handlar genom en människa, och att Kristus, såsom uttryck för det G:s handlande, genom vilket denne uppenbarar sig själv, kan ses både som G. och människa. Han representerar själv G. i dennes för människorna avgörande handlande, i det hans kommande till människorna, som förberetts genom hela G.T. Samtidigt gör han detta just såsom människa. Han förkunnar G:s vilja och fortsätter profeternas gärning, och han är i ringhet, självutblottelse en människa i mänsklig svaghet (jfr Fil. 2:5 ff.). G. framträder i honom, och han representerar G. i sitt handlande med människorna; samtidigt representerar han människorna inför G., i det att han i deras ställe tar på sig konsekvensen av deras bortkommenhet från det gudomliga, eviga liv, vartill de skapats. Han lider och förkastas ej blott på mänskligt sätt utan så, att han ingår i den gudsövergivenhet, den fördömelse, som blir konsekvensen av människornas bortkommenhet från G:s liv och rättfärdighet; han blev »gjord till synd för oss» (2 Kor. 5: 20), han borttog lagens förbannelse, då »han själv blev en förbannelse för vår skull». (Gal. 3:13). Men så blir det naturligt att framställa G. både såsom Fadern och Sonen, både såsom den, som sänt människan Kristus och som den som handlar i och genom honom. Här blir ej fråga om fullständig identitet, då Kristus ej blott representerar Gud utan även människorna inför G. Och Kristus verkar vidare i Kyrkan såsom Ande; i Anden och dess verk möta vi G. själv, samtidigt som Anden ej omedel- 1151 bart kan identifieras med G. eller Kristus. Den kristna treenighetsläran är utformad under inflytande av grekisk filosofi och med dess termer. Men den vill så litet omvandla kristendomen till grekisk filosofi att den tvärtom i grekisk kulturmiljö vill uttrycka den nytestamentliga, för grekiska tankevanor mycket stötande synen på G. såsom den levande och handlande och i Kristi lidande sig uppenbarande, vilken i och genom denna sin uppenbarelse samtidigt åstadkom ett nytt förhållande till människorna, då denna uppenbarelse samtidigt innebar en försoningsgärning. Den kristna teologiens fasthållande vid treenighetstanken innebär samtidigt, att G. ej kan framställas som en rationell abstrakt idé utan att G:s kärlek ses såsom framträdande under sin motsats, såsom vrede, vilken genom att fördöma Kristus, beredde möjlighet för ett nytt förhållande till människorna. Människan kan ej räkna ut, hur G. kan och skall handla (teologien har därför ej några teorier om att vissa människor skola fördömas, andra vinna salighet); G. är suverän, predestinerande; och mottagandet av hans rättfärdighet i tro medför, att man frånsäger sig anspråket att själv vara domare och skapare så att man skulle kunna avgöra vem G. är eller vad han borde vara. I det konkreta livet, i all godhet som möter hos andra människor, i det naturliga livets former, återfinner den, som i kristusgärningen sett G., G:s handlande; och det är därvid alls ej fråga om att G. blott skulle framträda genom kristna eller omvända människor. I allt som förnimmes som rätt, sant och gott ser han den G., vars natur uppenbarats genom hans gärning i och med Kristus. Litt.: R. Garrigou—Lagrange, Dieu, son existence et sa nature (Paris 1923, rom. kat.). Se art. Dio i Enciclopedia Cattolica IV (19508.1615 —-1651); utom de dogmatiska framställningarna hos Karl Barth, Paul Althaus och W. Elert se A. Titius, Natur und Gott (2 ed. Göttingen 1929— 1931); K. Holl, Was verstand Luther unter Religion (i Gesammelte Aufsätze zur Kirchengeschichte 1, Tübingen 1921); C. A. Beckwith, The idea of God (New York 1922); A. C. Headlam, Christian theology: the doctrine of God (Oxford 1934); G. Aulén, Den kristna Gudsbilden genom 1152