seklerna och i nutiden (2 ed. Sthm 1941); K. Barth, Fides quaerens intellectum (München 1931); John Baillie, Our knowlegde of God (London 1946). R. Bg III. Filosofiskt. Inom filosofien har gudsidén framgått ur upplevelsen av dualismen mellan verklighet och värde mellan världen sådan den är och världen sådan den enligt idealets måttstock borde vara. Problemet om G:s tillvaro kan formuleras: finns det en princip, hos vilken absolut realitet och absolut värde sammanfalla med varandra? Det är å ena sidan ett metafysiskt problem om den givna erfarenhetsvärldens yttersta grund, å andra sidan ett axiologiskt problem om tillvarons meningsfullhet ur en högsta synpunkt. Med G. menar man icke blott det urväsen, ur vilket tingen framgå. En sådan princip kan ju tänkas fullkomligt värdeindifferent. Han tänkes även som det högsta goda och som urkällan till allt gott och värdefullt i världen. Den nära liggande frågan, hur gudsidén skall kunna förenas med det ondas realitet, har besvarats i olika tiders teodicéer från stoikerna till Leibniz och Boström. Inom filosofiens historia finner man en mångfald försök att uttrycka gudsföreställningen i begreppsmässig form. De kunna återföras till två grundtyper, den teistiska och den panteistiska. Teismen drager en bestämd gräns mellan G. och världsalltet, vilket uppfattas som en av honom beroende verklighet. G. är ett personligt väsen med absolut förnuft, godhet och makt; han är världens upphov och leder händelseförloppen enl. sina eviga syften. För teismen i sträng mening är han icke blott en transcendent princip utan även verksam i världen. Ett klassiskt uttryck för denna åskådning föreligger hos medeltidens skolastiska tänkare och utvecklas med beundransvärd tankeklarhet hos Thomas ab Aquino. Moderna exempel äro de tyska filosoferna Fichte d. y. och Ulrici samt den amerikanske filosofen B. P. Bowne och representanterna för den nythomistiska världsåskäådningen. Om transcendenstanken betonas på immanenstankens bekostnad, övergår den genuina teismen till deism. En sådan upp- 37 1153 GUD fattning förbereddes av 1600-talets stora tänkare (Descartes, Leibniz, Locke) och framträdde inom den engelska, franska och tyska upplysningsfilosofien. G. tänktes icke »ingripa» i världsförloppet, vilket äger rum enligt en gång för alla bestämda lagar. Han är det eviga världsförnuftet, som ytterst ligger till grund för såväl den fysiska världsordningen som för det moraliska normsystemet. En annan variant av teistisk filosofi är den s. k. panenteismen. Uttrycket har skapats av den tyske tänkaren Chr. Fr. Krause och betecknar en åskådning, för vilken G. icke är identisk med världen men världen ingår i honom och således icke är en från det absoluta väsendet skild verklighet. Chr. J. Boströms platoniserande personlighetsidealism hör närmast till denna typ: G. är för honom den absoluta personligheten, och i honom ingå av evighet alla de ändliga personligheter, avy vilka den egentliga världen består. Slutligen föreligga teistiska teorier, som låta transcendensmotivet bortfalla och tänka sig G. endast som en i den rumsliga och tidliga världen verksam makt. Fransmannen Ch. Renouvier och amerikanen W. James företräda en sådan åskådning, och i populär form har den förkunnats av den engelske diktaren H. G. Wells. Panteismen bestrider rätten att tillämpa personlighetskategorien på det gudomliga allväsendet och förnekar dualismen mellan G. och världen. Den uppvisar liksom teismen många varianter. En extrem form av panteism uppfattar G. som den enda verkligheten och betraktar den givna världen med dess mångfald av föremål som en väsenlös skenvärld (akosmism). I sin radikalaste form utvecklas denna tankegång inom den indiska Vedantafilosofien, som vill tränga bakom världsillusionen för att uppnå enheten med det enda och eviga varat. Â andra sidan kan man utgå från den givna världen som det i sig verkliga och identifiera G. med sammanhanget i densamma. Denna form av panteism som företrätts av den moderna monistiska rörelsen (Haeckel), tenderar att övergå till ateism. De filosofiskt betydelsefullaste formerna av 1154