GUDSBEVIS panteism inom den västerländska idéhistorien ha företrätts av Spinoza och Hegel. Hos den förre är G. den oändliga substansen, vars för oss kända attribut äro tänkande och utsträckning. Alla ändliga ting äro modifikationer av detta grundväsen. I Hegels filosofi blir G. identisk med det absoluta tänkande, som realiserar sig själv genom den dialektiska världsprocessen. Agnosticismen gör gällande, att frågan om G:s existens eller icke-existens faller utanför den mänskliga kunskapens område. Denna ståndpunkt sammanhänger i regel med ett bestridande av metafysisk kunskap över huvud, så hos A. Comte och H. Spencer. Ateismen betraktar gudsidén som en föreställning utan grund i verkligheten. Dess praktiska värde behöver därför icke förnekas; sålunda bedömer H. Vaihinger densamma som en för livet värdefull fiktion. Men ateisten hävdar, att tron på Guds existens saknar stöd i fakta, ev. att den strider mot kända sakförhållanden och sålunda måste uppgivas i sanningens intresse. Denna ståndpunkt har motiverats utifrån skilda utgångspunkter, från en naturalistisk världsåskådning (Diderot och Holbach) eller från en kunskapsteori, som principiellt bestrider, att overifierbara omdömen ha bestämd mening. Ur ateistisk synpunkt har man sökt förklara gudsföreställningen psykologiskt (Feuerbach*, Freud) el. sociologiskt (marxistiska författare). Mot sådana teorier har från motsatt håll hävdats, att en psykologisk el. sociologisk förklaring av trosföreställningars uppkomst icke i sig innebär ett argument mot deras sanningsvärde. Till religionsfilosofiens centrala spörsmål hör frågan, huruvida vissheten om G:s tillvaro kan rationellt motiveras eller är av rent subjektiv art. Skolastiken, 1600-talsrationalismen, Hegel och Boström hävda det förra alternativet, medan det senare representeras exempelvis av Kant och Kierkegaard. Se även Agnosticism, Ateisme, Panteisme, Teism, Teodicé. Deisme, Litt.: S. Ribbing, Om pantheismen (diss. Uppsala 1851, 3 ed. 1874); E. O. Burman, Om teis- 1155 men (Uppsala 1886); V. Norström, Tankelinjer (Sthm 1905); H. Høffding, Religionsfilosofi (Khvn 1901, 2 ed. 1906); 7. Segerstedt, Det religiösa sanningsproblemet (Sthm 1912); H. Scholz, Religionsphilosophie (2 ed. Berlin 1922); A. Titius, Natur und Gott (Göttingen 1926, 2 ed. Berlin 1929); J. Laird, Mind and deity (London 1941); I. Hedenius, Tro och vetande (Sthm 1949). G.A. GUDSBELÄTE, se Imago dei. GUDSBEVIS. Kirken og teologien forutsatte i lang tid at det var mulig å bevise Guds eksistens. G. spilte en stor rolle i skolastikken. De ble kritisert og foreløpig oppløst av Occam, men kom igjen i den protestantiske ortodoksi. Kant tillføyde dem et tilintetgjørende slag, men også senere filosofer og teologer har ment at et g. er mulig. Den katolske teologi har vært mer tilbøyelig til å holde på g. enn den protestantiske. Det kosmologiske g. går i sin enkle form ut på at alt har en årsak og at derfor også verden må ha en årsak. Vi har ansatser til dette bevis hos Platon og spesielt hos Aristoteles (det bevegede og den bevegende), men som utført bevis møter vi det først i den kirkelige teologi. Mot dette bevis kan innvendes at det er vilkårlig å avbryte årsakskjeden på et bestemt punkt. Hvis alt har en årsak, må også Gud ha en årsak. Det teleologiske g., som først møter oss hos Sokrates, går ut fra hensiktsmessigheten og skjønnheten i verden, og slutter derfra til en styrende intelligens. Her kan vi innvende at vi er vitner til meget som ikke virker hensiktsmessig. Den kristne tror at det er hensiktsmessighet og plan i historien, men det er ikke noe som er innlysende for fornuften. Det ontologiske g., som først ble utformet av Anselm av Canterbury, går ut fra at Gud er det mest fullkomne som kan tenkes, og slutter derav at han eksisterer. Hvis Gud ikke eksisterte, kunne det tenkes et like fullkomment vesen som dessuten eksisterte, og da var ikke Gud det mest fullkomne vesen lenger. Vi kan her innvende at eksistens ikke er en egenskap som kan stilles ved siden av andre egenskaper og at man ikke kan slutte fra fullkommenhet til eksistens. Fullkommenhetsbegrepet kan ikke 1156