nødvendigvis inneslutte den objektive virkelighet av det som det er et begrep om. Beslektet med det ontologiske g. er det antropologiske, som hevder at gudsideen, resp. ideen om det fullkomne, ikke kan oppstå hos ufullkomne mennesker uten å være innplantet av Gud. Det moralske g., som Kant holdt på, riktignok ikke som et teoretisk bevis, men som et praktisk postulat, kan ha forskjellige former. I sin enkleste form går det ut på at selve den moralske bevissthet må ha en guddommelig opprinnelse og derfor beviser Guds virkelighet. Hos Kant derimot er det ikke selve den moralske bevissthet, men den moralske verdens orden, overensstemmelsen mellom dyd og lykke, som gir oss rett til å postulere en gud. Til dette kan vi si at når vi tror på Gud, tror vi også at det er Gud som står bak den moralske bevissthet, men derav følger ikke at selve bevisstheten om det moralske bud eller en moralsk verdensorden kan bevise Guds eksistens. Det religionshistoriske g. går ut fra at det på hele jordkloden ikke finnes noe folk uten religion og at denne consensus gentium er et bevis for at Gud eksisterer. Heller ikke dette bevis fører fram. Bortsett fra at vi må skille mellom religion og Gudstro kan ikke selve Guds-troens alminnelighet godtgjøre at Gud er til. Det lar seg ikke gjøre å slutte fra gudstroen til Gud. Når vi skal ta stilling til g. ut fra et kristent syn, er imidlertid den filosofiske kritikk ikke hovedsaken. Det er selve den kristne Guds-tro og Guds-erkjennelse som må være avgjørende for vår stillingtaken. Vi kan da for det første si at når Gud gir seg til kjenne i sin åpenbaring i Jesus Kristus, har g. ikke noen betydning som grunnlag for troen, men dessuten at selve åpenbaringstroen faktisk utelukker et g. Den gud hvis eksistens, vi kunne bevise, ville ikke være den gud som åpenbarer seg i Jesus Kristus. Men en viss betydning kan g. ha likevel. For den som tror, betyr det noe at det også bortsett fra åpenbaringen i Kristus er noe som peker i retning av Gud og at menneskene ikke har kunnet la være å tenke 1157 GUDSDOM Guds-tanken, ja, vi kan se også det som et uttrykk for at Gud ikke har latt seg uten vitnesbyrd. Litt.: I. Kant, Kritik der reinen Vernunft (2. ed. Riga 1787, s. 302—419); K. Heim, Leitfaden der Dogmatik, 2. Teil (Halle 1912, s. 25—28); £. Geismar, Religionsfilosofi (2. ed. Khvn 1930, s. 185—190); E. Brunner, Offenbarung und Vernunft (Zürich 1941, s. 337—343); P. Althaus, Die christliche Wahrheit, 1. Bd (Gütersloh 1947, s. 73—90). R. H. GUDSBILLEDE, se Imago dei. GUDSDOM el. ordalier (jfr ty. Urteil), ett bevismedel, varigenom man sökte vinna klarhet i, huruvida en för brott misstänkt el. anklagad vore skyldig el. oskyldig. G. är ett universellt fenomen av magiskt, religiöst och juridiskt slag. Den kan spåras i en eller annan form i de flesta kulturer. Man förstår bäst g., om man betraktar den som en tillbakablickande spådom. Medan den vanliga spådomen vill utforska något om framtiden, syftar g. att ge ett bevis el. tecken angående det förflutna. G. är urspr. en magisk tvångshandling och är till sin art att karakterisera som ett omvänt orakel. Först senare, i den stora omsmältningsprocessen, varigenom magiskt och religiöst blandades om vartannat, inträder den religiösa tanken på en verklig gudsdom i ordaliehandlingen. Sedan denna tanke uppkommit, blev g. sanktionerad på flera håll och användes som ett led i den processuella bevisningen, särskilt hos de germanska folken. Sedan dessa kristnats, kvarstod g. och omtolkades i kristen riktning som ett tecken på den allsmäktige Gudens vilja. I kyrkliga akter från äldre medeltiden anbefalldes ibland g., så t. ex. på en synod i Tribur år 895 hos frankerna, där det omtalas prov med vatten och eld. G. utfördes under mångahanda former, såsom holmgång el. envig, såsom kittelprov, varvid den misstänkte kunde fria sig, om han oskadd kunde hämta ett föremål från bottnen av ett kärl med hett vatten, vidare såsom vattenprov, då den anklagade i bunden ställning nedsänktes i vatten. En form av g., som finns omnämnd i svenska rättdokument är järnbörd, 1158