GUDS ORD d. v. s. bärande av hett järn. Enl. Östgötalagens edsöresbalk hade Birger Jarl upphävt järnbörden. Den föreskrevs i Skåne som bevisningsmedel år 1201, men förbjöds femton år senare. Âr 1215 hade näml. den katolska kyrkan på fjärde laterankonciliet utfärdat förbud mot g. Litt.: Art. Gottesurteil i Handwörterbuch des deutschen Aberglaubens (3 bd., Berlin och Leipzig 1930—31, synnerligen utförlig med många ex. och litt.anvisn.); H. af Trolle, Om ordalierna hos de germanska folken (Sthm 1915); A. Erler, Der Ursprung der Gottesurteile (Paideuma 2, 1942); H. Nottarp, Gottesurteile (Bamberg 1949); A. O. Jolmsen, Om Hallvardslegenden og ordalieforbudet ([Norsk] Historisk tidsskrift bd 35). H. Lj—g GUDS ORD. 1. Bibelteologiskt äro Guds ord och helig Skrift samordnade storheter. Visserligen förekommer i Gamla testamentet föreställningen att Gud gör sig känd i naturen (2. Sam. 5:24; Psalt. 29:3) och möter i det omedelbara skådandet, som stundom tänkes vara av extatisk art (4. Mos. 24: 4). Men utmärkande för den israelitiska fromheten är framför allt, att människan känner avståndet till Gud, att Gud talar och genom sitt ord gör sig känd fjärran ifrån. »Herren upphäver ett rytande från Sion och från Jerusalem låter han höra sin röst» — med de orden inledes ökenprofeten Amos’ bok. »När lejonet ryter, vem skulle då icke frukta? När Herren, Herren talar, vem skulle då icke profetera?» (Amos 3:8). »Så säger Herren» (Ob. 1: 1); »Hören vad Herren säger (Mika 6:1); »Detta är Herrens ord, som kom till Sefanja» (1:1); »Herrens ord kom till Sakarja» (1:1) — med dylika och andra uttryck, som utsäga, att Jahve talat, inledes genomgående de gammaltestamentliga skildringarna av Guds uppenbarelser. Enligt Jeremia är icke den en profet, som säger: »Jag har haft en dröm» (23:25), utan den, som »fått tillträde till Herrens råd, så att han kan förnimma och höra hans ord» (v. 18). Och hos Jesaja (5:9) heter det egentligen icke — såsom det står i vår svenska kyrkobibel: »Från Herren Sebaot ljuder det så i mina öron», utan mycket mera expressivt: »Jahve Sebaot är i mina öron». Den 1159 hebreiska grundtexten låter här ett viktigt drag i den gammaltestamentliga synen på Guds ord framträda. Guds ord, som ljuder i profetens öron, är lika med Gud själv. För en modern människa kan det erbjuda stora svårigheter att sätta sig in i de gamles tänkesätt. Den moderna människan tänker sig »ordet» dels såsom uttryck för den talandes personlighet eller själ, dels såsom ett tecken för den »sak», som med ordet åsyftas. G. T. har i båda hänseendena en helt annan uppfattning. Det ser förbindelsen mellan »ordet» och den talande mycket intimare än på det sättet, att ordet blott vore uttryck för den talandes personlighet och själ. Ordet är i ställetidentiskt med hans själ. Då Herrens ord kommer till någon är detta lika med att Herrens ande eller Herren själv kommer. Vidare har G. T:s språk, hebreiskan, liksom de andra semitiska språken samma glosa för »ord» och »sak». Detta innebär, att »ordet» icke tänkes vara bara ett »tecken» för en »sak», men skilt från den sak, som det betecknar, utan i »ordet» för en »sak» är »saken» själv given. »Ordet» för Guds frälsningsvilja är sålunda helt identiskt med denna »frälsningsvilja» själv. »Ordet» för frälsningen är denna »frälsning». I Guds skaparord är Gud själv och därmed hela Guds skaparmakt. Och när Gud sade: » Varde ljus», vart det ljus (1. Mos. 1:3). Det ligger i betydelsen av ordet såsom icke skilt från den sak, som med ordet åsyftas. »I begynnelsen skapade Gud himmel och jord» (1. Mos. 1:1). Gud skapar med sitt blotta ord (v. 3, 6, 9, 11 etc.). I begynnelsen var Guds ord, Guds skaparord. Denna gammaltestamentliga tanke har tagits i arv av Nya Testamentet. »I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud... Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till » (Joh. 1:1, 3). N. T. delar även tanken, att Guds ord tillika är frälsningens ord: »I det (Ordet) var liv, och livet var människornas ljus» (v. 4). Det i N. T. verkligt nya är budskapet, att Ordet, Guds ord, inkarnerats och tagit mänsklig gestalt i Jesus Kristus: »Och Ordet vart kött och 1160