tog sin boning ibland oss» (Joh. 1:14). Eljest delar N.T. helt G.T:s syn på ordet dels såsom icke blott uttryck för, utan identiskt med den talandes själ, dels såsom icke blott tecken för en från ordet skild »sak», utan lika med den i ordet betecknade »saken». Jesus Kristus såsom Ordet, Guds ord, är icke såsom blott ett tecken på eller en utsaga om vem Gud är skild från Gud, ty Ordet, som inkarnerats i Jesus Kristus, är Gud själv enligt Joh. 1:1. Och Jesus Kristus såsom Ordet, Guds ord, är icke blott ett tecken för eller en utsaga om vad sanningen och livet är, utan han själv är »vägen och sanningen och livet» enligt Joh. 14: 6. Och de frälsningens ord, som Jesus talar, äro icke blott tecken för och utsagor om vad frälsningen innebär, utan äro lika med denna frälsning själv enligt vad han själv sagt: »De ord som jag har talat till eder äro ande och äro liv» (Joh. 6:63). Jesus Kristus såsom Guds ord ligger enligt N.T. helt i linje med Gudsordet i G.T.: »Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son» (Hebr. 1:1f.). Därigenom blir begripligt, att N.T. lägger största vikt vid G.T:s skriftliga utsagor. Helig skrift och Guds ord äro uttryck för samma sak. Uttrycket: »Det står skrivet» eller därmed synonyma satser förekomma synnerligen ofta i N.T. och åsyfta genomgående utsagor i »lagen», »profeterna» och »skrifterna», d. v. s. G. T. Både Jesus själv, andra i evangeliernas berättelser framträdande personer och evangelisterna själva hänvisa med nämnda anföringsord till utsagor i G.T. (Matt. 4:4, 7, 10; Joh. 1:45; 12:16; Mark. 1:2ff.; Luk. 3: 4 etc.). Den äldsta kristna predikan i Apg. bygger på Skriftens ord (2: 25, 34f.; 13: 27, 29). Paulus grundar sin tolkning av Kristi frälsningsverk till vår rättfärdiggörelse på skriftbevis, utsagor i G.T. (Rom. 1:16f.; 3:10; 4:3ff.). Frågar man sig, varför man i N. T. lade denna vikt vid G. T. så är svaret icke blott det, att detta bland de första kristna liksom i den samtida judendomen åtnjöt högsta anseende, utan 1161 GUDS ORD framför allt att man där mötte Guds ord. Vad detta från nytestamentlig ståndpunkt djupast innebär, framgår av N.T:s tolkning av Jesu egen ställning till G. T., vilken är av dubbel art. Å ena sidan är detta för honom en orubblig auktoritet, på vilken han stöder sig och inför vars ord varje motsägelse måste tystna (jfr Matt. 4:4, 7 etc.). Ä andra sidan står han alldeles obunden i förhållande därtill, så fri, att han kan sätta sina egna ord gent emot Skriftens: »I haven hört att det är sagt till de gamle... Men jag säger eder...» (Matt. 5:21f.). Svar på frågan huru denna Jesu dubbla inställning till Skriften är att förstå få vi genom ett par Jesus-ord. Då han säger: »I skolen icke mena, att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda» (Matt. 5:17), så ligger häri, att han icke ser på Skriften såsom på en i sig själv vilande storhet, utan den pekar ut över sig själv mot sin fullbordan. Men å andra sidan är Skriften därmed icke upphävd, såsom löftet icke upphäves därmed att det uppfylles. Såsom löftets uppfyllelse och Skriftens fullbordan är Jesus på en gång förankrad i Skriften och höjd över den, på en gång fast bunden vid Skriften och suverän i förhållande till den. En annan sida av samma sak visar följande Jesus-ord: »I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig» (Joh. 5:39). Att »rannsaka skrifterna» var på Jesu tid den tekniska termen för forskandet i Skriften för att därigenom nå frälsning. I nämnda ord delar Jesus helt »judarnas» uppfattning, att Skriften inrymmer frälsning och evigt liv. Och dock går hans syn på Skriften på samma gång utöver den samtida judiska. De heliga skrifternas frälsande innehåll är han själv: »Det är dessa, som vittna om mig.» Denna Jesu syn på G.T. delar hela N.T. Då dettas hela frälsande innehåll självfallet är Jesus Kristus, följer därav, att den heliga Skrift, G. och N. T., såsom Guds ord sammanfaller med Jesus Kristus, Ordet, som »vart kött och tog sin boning ibland oss» (Joh. 1:14). 1162