GUDS ORD 2. Dogmhistoriskt kommer utgestaltningen av uppfattningen av Guds ord att bestämmas därav huruvida man förmår bevara den bibliska realistiska synen på orden eller man på spiritualistiskt vis ser på dem såsom blott »tecken», varifrån man har att tränga till en bakom eller ovanför orden liggande »sak». Den första efterapostoliska generationen bevarade den urkristna realistiska synen. Då den unga kyrkan såsom det nya, det sanna Israel betraktade sig som den enda rätta arvtagaren till G. T:s löften, innebar detta djupast sett ett hävdande av att Kristus var G. T:s frälsande innehåll och Guds ord. Med Augu stinus kom den spiritualistiska synen på Skriften och därmed Guds ord att på allvar framträda. I »De doctrina christiana», som blev främsta Einführung i studiet av Skriften under hela medeltiden, skiljer Augustinus mellan »tecken» (signa) och »föremål» (res), som ingå i varje lära, alltså även den kristna. Då »orden» (verba) äro de främsta tecknen, betraktar Augustinus här den heliga Skrift såsom viktigaste samling av tecken för den kristna läran. Skriftens ord fattas icke såsom bärare av saken, den frälsning, som bibeln meddelar, utan såsom blott tecken för denna sak. Uppgiften vid läsandet av Skriften blir därför att från det lägre, auktoritetsmässiga omfattandet av sanningen i Skriftens ord skrida till att omfatta föremålet eller saken själv (Gud). Det förra, som är något lägre, betecknar han »tro» (credere), det senare »tänka», »fatta», »förstå» (cogitare) eller »vidröra» (adtingere) Gud. Men Gud själv och frälsningen ligga icke längre i ordet, oskiljaktiga från detta. Guds ord i Skriften blir blott en ansatspunkt, varifrån det gäller att bortom eller hinsides detsamma nå saken, realiteten Gud. Denna Augustinus’ syn på Skriften blev bestämmande för hela medeltiden, för romersk-katolsk syn intill denna dag och för uppfattningen hos otaliga moderna människor av skilda konfessioner. Då Skriften fattades väsentligen som en »lära», kom stor vikt att falla på tolkningen av denna lära, given i traditionen. Vid sidan av Skriften trädde därför 1163 inom romersk katolicism traditionen som en jämbördig, stundom i realiteten överordnad storhet. Med reformationen skedde en återgång till urkristendomens realistiska syn på Skriften som Guds ord. Å ena sidan avvisar Luther medvetet den spiritualistiska skriftuppfattningen, som söker Guds ord vid sidan av »Skriften och det talade ordet», så t. ex. i Schmalkaldiska artiklarna, där han ställer Rom och svärmandarna på samma linje. Då han å andra sidan lägger vikt vid det »yttre ordet», är detta ett uttryck för att han delar den urkristna realistiska synen, enligt vilken Skriftens ord icke blott äro tecken, som visa hän till Gud och frälsningen, utan ett nådemedel, vari Gud och frälsningen äro närvarande realiteter. Detta ligger ytterst i reformationens formalprincip. Även om Luther å ena sidan är fast bunden vid Skriften, står han å andra sidan så till vida fri i förhållande till den, som han menar, att i Skriften endast det är Guds ord, som driver Kristus. Den för protestantismen kännetecknande identifikationen av Skriften och Guds ord, som står i motsats dels till det katolska samordnandet av Skriften och traditionen, dels till det svärmiska hänvisandet till det inre ordet, oberoende av det yttre, kom i den lutherska ortodoxien att få starkt intellektualistisk och i calvinismen lagisk prägel. Den urkristna realistiska synen kom inom ortodoxien så till vida att uppmjukas, som Guds ord i Skriften mera fattades som en lära om Gud än real Gudsnärvaro, och inom reformert dogmatik räknade man med möjligheten av en omedelbar inre upplysning, oberoende av Skriftens yttre ord. Denna spiritualistiska syn på Guds ord, som alltifrån reformationstidens svärmiska rörelser levt kvar i vissa sekter (kväkare, labadister o. a.) har satt spår i upplysningen, som menar sig finna Guds ord i naturen, i alla religioner, ja, i den mörkaste hedendom. I 1800-talets konfessionella teologi lades åter vikt vid enheten mellan Guds ord och Skriften, men tanken på Guds ord såsom nådemedel trädde tillbaka. Denna tanke har åter blivit levande genom den dialektiska teo- 1164