GUDSTJENESTE diska bönboken är sammanställd av Rabbi Amram bar Sheshna i 9. årh. e. Kr. Alla dessa element övertogos av den kristna kyrkan, vars g. sålunda har synagogan till förebild, liksom synagogan har tagit arv efter tempel-g. Även de kristna förlade sin g. till en bestämd veckodag, näml. den på vilken Kristi uppståndelse ägde rum, söndagen. Vid denna kristna g. förekom jämte bön och sång även skriftläsning ur G. T. och senare ur N. T. samt en utläggning av skriftordet och undervisning i de kristna grundsanningarna. Till dessa från synagogan övertagna element kommo nya, som saknade motsvarighet i synagogan, framför allt profetian och tungomäålstalandet. Denna om synagogan starkt påminnande g. var öppen för alla och torde i allmänhet ha förlagts till morgontimmarna. Därjämte förekom emellertid en specifikt kristen, endast för bröderna tillgänglig g., vid vilken Herrens nattvard firades. I Apg:s skildring av den kristna församlingen i Jerusalem nämnas bland de ting som gåvo denna dess religiösa särprägel apostlarnas undervisning, brödragemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. En livligt diskuterad fråga gäller sambandet mellan den egentliga nattvardsg. och den kärleksmåltid, agape, som för första gången finnes uttryckligen omnämnd i Judas v. 12. Nattvardens instiftande skedde i samband med en gemensam måltid, och vanligen antar man, att detta samband mellan g. och måltid bestod i urkyrkan. Det är en dylik mältid Paulus har i tankarna i 1 Kor. 11, och hans angrepp gäller inte denna måltid i och för sig utan omåttlighet i samband med den. Den urspr. nattvards-g. skulle alltså ha varit utformad som en gemenskapsmältid ‘med brytandet av brödet och kringräckandet av vinet som höjdpunkt. Så småningom kom gemenskapsmåltiden att betraktas som ett ovidkommande bihang till nattvards-g och skildes från denna. Tidpunkten för detta avskiljande torde ha varierat i olika församlingar. Svårt är att avgöra i vad mån nattvardens firande åtföljts av andra g.-moment. Av Apg. 20:7 f. framgår, att brödsbrytelsen i Troas föregicks av ett samtal mellan Paulus 1179 och bröderna. Sannolikt ha skriftläsning, sång och bön redan i apostolisk tid inramat nattvardsfirandet. Tacksägelsebönen, eucharistia, blev senare beteckning för brödet och vinet och slutligen för hela nattvardsakten. Litt.: S. Krauss, Synagogale Altertümer (Berlin & Wien 1922); W. 0. E. Oesterley, The Jewish background of the Christian liturgy (Oxford 1925); I. Elbogen, Der jüdische Gottesdienst in seiner geschichtlichen Entwicklung (3 ed. Grundriss der Gesamtwissenschaft des Judentums, Frankfurt a. M. 1931); C.-W. Dugmore, The influence of the synagogue upon divine office (London 1945); J. H. Srawley, The early history of the liturgy (Cambridge 1947); J. P. Kirsch, Die Kirche in der antiken griechisch-römischen Kulturwelt (Kirchengeschichte, ed. J. P. Kirsch, I, Freiburg in Breisgau 1930, katolsk). Se vidare litt. under Apostlagärningarna och Korintierbreven. G. G. 4. Den kristne gudstjenestes historie. Allerede i den første kristne menighet (Ap.G. 2: 42) finner vi de fire hovedbestanddeler som alltid siden har dannet grunnstammen i kirkens g.: 1. opplesing og utleggelse av den hellige skrift (apostlenes lære), 2. bønner, forbønn og salmesang, 3. fellesskap og offervillighet (samfunnet), 4. nattverden (brødsbrytelsen). De to første ledd er en direkte arv fra synagogens g., mens det siste er en spesifikt kristen kulthandling. I urkristendommen finner vi både en mer offentlig, misjonerende g.-form (Ap.G. 2: 46; 13: 15; 20: 20 o.s. v.; 1. Kor. 14) og en mer privat nattverd.-g. i husene for de døpte og troende (Ap.G. 2:46; 16:34; 1. Kor. 11). Kildene til den eldste kirkes liturgi er få og til dels uklare. 1. Klemensbrev — skrevet i Rom i 90-årene — gir oss et innblikk i menighetens ganske utførlige kirkebønn, og i skriftet »Apostlenes lære» (Didache, ca. 130) har vi muligens noen nattverdbønner. (Jfr. Apostoliske fedre.) Et par desennier senere viser Justin Martyrs beskrivelse av g. en ordning som siden stort sett har gått igjen i alle kirkesamfunds høymesse. Ca. 200 gir Hippolyt oss i sin kirkeordning en ganske utførlig fremstilling av nattverdliturgien i Rom. Fra 3. og 4. årh. kjennetegnes g.s historie ved at den eldre, enkle og mer enhetlige g.-type utvikles ad 1180