legfolkets aktive deltagelse i g. som en kirkens felles handling i Kristus. Litt.: Liturgies Eastern and Western, ed. by F. E. Brightman Vol. I, Eastern Liturgies (Oxford 1896, liturgiske tekster); L. Duchesne, Christian worship, its origin and evolution (London 1903, oversatt fra fransk, katolsk); O. Hardman, A history of Christian worship (London 1937, kort oversikt); G. Dix, The shape of the liturgy (3. ed. London 1947, anglo-katolsk, meget leseverdig, samler de seneste forskningsresultater, men bare for tiden fram til reformasjonen; resymé i Norsk Teologisk Tidsskrift, Oslo 1948); J. A. Jungmann, Missarum Sollemnia (Wien 1949, rom.- katolsk, ypperlig om den romerske messe, særlig i middelalderen); C. F. Wisløff, Den liturgiske bevegelse og Mediator Dei (i Tidsskrift for teologi og kirke, Oslo 1949); W. Trapp, Vorgeschichte und Ursprung der liturgischen Bewegung vorwiegend in Hinsicht auf das deutsche Sprachgebiet (Regensburg 1940); E. L. Fendt, Der lutherische Gottesdienst des 16. Jahrh. (München 1923); P. Graff, Geschichte der Auflösung der alten gottesdienstlichen Formen in der evangelischen Kirche Deutschlands 1—2 (Göttingen 1938—39); F. Heiler, Katholischer und evangelischer Gottesdienst (2. ed. München 1925); E. Rodhe, Svenskt gudstjänstliv (Sthm 1923); C. 7T. Engelstoft, Liturgiens ..….historie i Danmark (Khvn 1840) foreldet, men brukbar); S. Widding, Dansk messe, tide- og psalmesang 1528—1573, 1—2 (Khvn 1933). H. F. GUDSTRO. G:s uppkomst kan icke nås av historisk forskning. Därom råder numera fullständig enighet. De utvecklingsteorier, som uppställts, utgå från tidigast kända former av religion, varvid man i allmänhet arbetat med den förutsättningen, att naturfolkens trosföreställningar representera ett äldre stadium än vad man på rent historisk väg kan komma åt: de s. k. primitiva religionerna skola motsvara ett förhistoriskt tänkesätt (teorien först klart uttalad av J.-F. Lafitau, 1724). Därvid ha en rad föreställningsformer, vilka alla faktiskt existera icke endast i primitiv religion, antagits som religionens ursprungsformer (i egentlig eller relativ mening). Så utgick Ch. de Brosses (Du culte des dieux fétiches, 1760) från dyrkan av ting, amuletter o. d., varvid han fick en efterföljare i A. Comte (Cours de philosophie positive, Paris 1830 38 1185 GUDSTRO —42) ; H. Spencer (Principles of Sociology, London 1876—96) betraktade förfäderskulten som religionens ursprung; Tylor (se nedan) tog själstron och Marett den övernaturliga kraften som utgångspunkt. Det har emellertid visat sig, att det icke finns något enda folk, vars religion uteslutande bestått i tro på fetischer el. i förfäderskult el. i själstro o. s. v. Av dessa utvecklingsteorier har E. B. T ylors utan jämförelse haft det största inflytandet. I sitt för all senare forskning grundläggande arbete »Primitive Culture» (London 1871) utgick han från en minimidefinition på religion, en bestämning som han själv var medveten om huvudsakligen tog i sikte religionens intellektuella och icke dess emotionella sida. Religionen är för honom tro på andliga väsen, på själar och andar. En sådan tro skall finnas överallt; den är för oss det äldsta stadiet. Det bör därvid anmärkas, att Tylor är fullt medveten om att vår kunskap om religionens utseende i förhistorisk tid icke är historisk i sträng mening; man kan endast förebringa en relativ sannolikhet för att den förhistoriska kulturen har vissa beröringspunkter med de nu levande naturfolkens. Men eftersom monoteismen i historisk tid regelbundet kommer efter ett polyteistiskt stadium, kan man antaga, att den överhuvud är en sen utvecklingsprodukt; de stora polyteistiska systemen synas åter förutsätta enklare begynnelser, och den enklaste formen fann Tylor i uppfattningen av tingen som levande och i likhet med människan besittande en själ. Tylors utvecklingsschema: animism-polyteism-monoteism, har kritiserats på huvudsakligen två sätt, som samtidigt beteckna de två huvudriktningarna inom den moderna forskningen, vilka ha framgått ur denna kritik, som f. ö. öppnades av två lärjungar till Tylor. Den ene, skotten Andrew Lang, (The Making of Religion, London 1898) påpekade att man även hos mycket lågt stående folk funnit tro på s. k. högsta väsen (se Höggudstro), fullt utvecklade personliga gudaväsen, som icke kunde härledas ur själs- eller andeföreställningar. Därmed vo- 1186