GUDSTRO re evolutionsschemat upprivet: monoteismen kunde icke vara en uteslutande sen utvecklingsprodukt, och det äldsta stadiet kunde icke enbart bestämmas som animistiskt. Själs- och andetron räckte icke ensam till som förklaringsgrund för religionens växt (Tylor var själv medveten om dessa föreställningars existens men tvekade om deras rätta tolkning; Lang kom slutligen till åsikten, att det är omöjligt att fälla ett bestämt omdöme om den ena eller andra uppfattningsformens prioritet: även om man hos ett primitivt folk möter en ren monoteism, kan man icke veta, om icke denna framgått ur en tidigare andetro och vice versa). Langs kritik upptogs och fullföljdes med ett uppbåd av universell lärdom av en katolsk forskare, pater W. Schmidt (Der Ursprung der Gottesidee 1—9, Münster i W. 1912—50). Hans insats knyter sig framför allt till försöket att på studiet av de primitiva folken tillämpa en historisk metod. Strängt antievolutionistisk vill den »kulturhistoriska skolan» följa vanliga historiska principer men samtidigt nå längre än man kan komma enbart med de skrivna dokumentens hjälp. Genom en närmare analys av de primitiva kulturerna bestämmes deras relativa ålder och indelas de i s. k. kulturkretsar. De äldsta kulturformerna återfinnas i »urkulturerna» — folk på samlarstadiet, vilka alltså varken genom åkerbruk eller boskapsskötsel lärt sig att producera livsmedel utan leva på vad naturen erbjuder i form av färdiga produkter. Hos urkulturens folk finns nu enl. Schmidi dyrkan av ett Högsta Väsen, en ursprunglig monoteism, men däremot varken naturgudar, andar eller förfäderskult. Emellertid bygger även denna historiska skola på evolutionistiska förutsättningar. Ty endast under förutsättningen av en generellt likformig utveckling kan man från serien av kulturkretsar bland nu existerande naturfolk sluta till en parallell utveckingsserie under förhistorisk tid. Dessutom antages ett fixt samband mellan materiell och andlig kultur — indelningen i kulturkretsar bygger huvudsakligen på de mate- 1187 riella kulturelementen. Om man åter släpper jämförelsen med naturfolken (G. Widengren, Religionens ursprung, Sthm 1946, s. 100), förlorar man varje möjlighet att veta något om religionens utseende under de tider, för vilka inga skrivna källor finnas. Från en helt annan sida har Tylors animistiska teori kritiserats av en rad forskare — R. R. Marett, J. G. Frazer, K. Th. Preuss, E. Durkheim, L. Lévy-Bruhl, N. Söderblom m. fl. — vilka påpekat, att Tylors religionsdefinition är alltför intellektualistiskt inriktad, i det att den uteslutande tar hänsyn till gudsföreställningen (samma kritik kan riktas mot Schmidt) och försummar religionens emotionella sida; vidare att animism i egentlig mening är betydligt mindre vanlig än Tylor föreställde sig. I själva verket har Tylor två definitioner på animism (Marett, The Threshold of Religion, London 1909): dels uppfattningen av tingen som levande (animatism i Maretts mening), dels tron på en separat själ i tingen och hos människan (egentlig animism). Men religionens väsentliga sida ligger för denna riktning inom forskningen icke i föreställningsformerna såsom sådana utan i inställningen till det övernaturliga (jfr Helig), den heliga och övernaturliga kraft, som med en melanesisk term (först använd av R. H. Codrington, Melanesian studies, London 1891) brukar kallas mana. Marett präglade här benämningen preanimism, enl. egen utsago utan att därmed vilja antyda ett särskilt stadium, i tiden gående före animismen. Överhuvud har man inom denna linje mindre sökt efter religionens begynnelser i tiden eller velat uppställa ett evolutionssystem utan snarare frågat efter något för all religion gemensamt, för det psykologiska prius i den religiösa uppfattningen. Man har mer och mer kommit till insikt om att de skilda föreställningssätten (animism, preanimism, animatism etc.) icke äro att betrakta som separata stadier utan som olika uppfattningsformer av den religiösa verkligheten. I stället för en historisk utvecklingsgång sättes en psykologisk analys av religionen. Litt.: W. Schmidt, Der Ursprung der Gottesidee, 1188