9 bd (Münster 1912—50); R. Otto, Das Heilige (5 ed. Breslau 1920); N. Söderblom, Gudstrons uppkomsi (Sthm 1914); R. H. Lowie, Primitive religion (London 1925); R. R. Marett, The raw material of religion (London 1929); H. Pinard de la Boullaye, L'étude comparée des religions I—II (Paris 1929—1931); W. Schmidt, Ursprung und Werden der Religion (Münster 1930); A. Goldenweiser, History, psychology, and culture (London 1933); P. Radin, The method and theory of ethnology (New York och London 1933); Fr. Boas, The mind of primitive man (London 1938); G. Widengren, Evolutionism and the problem of the origin of religion (i Ethnos, Sthm 1945); W. Koppers, Der Urmensch und sein Weltbild (Wien 1949); M. P. Nilsson, Letter to Professor Arthur D. Nock (i Harvard Theological Review, 1949); E. Ehnmark, Religionshistoriens gräns (Lund 1950, även i Svensk teol. kvartalskrift 1950). E. E—k GUDS VÄSEN OCH EGENSKAPER. I den äldre skolteologiska och kateketiska traditionen ingick vanligen en läropunkt om Guds väsen och egenskaper. Genom en sådan framställning sökte man ge ett svar på frågan om vem eller hurudan Gud är, en fråga, som till skillnad från frågan om Guds existens, blott kunde besvaras utifrån den i Skriften givna uppenbarelsen. Avsikten med denna lära var icke att ge en rationell definition av Guds väsen utan att till ett systematiskt helt sammanföra de konkreta utsagorna i Skriften om Gud. Egenskapsläran hörde alltså icke till den naturliga teologins område, även om den i hög grad byggde på en rationell spekulation. Gud är till sitt väsen den fördolde, som »bor i ett ljus, dit ingen kan komma». Därför är också en definition i egentlig mening av vem Gud är icke möjlig. De bestämningar, som man kan komma fram till, äro blott inadekvata beskrivningar utifrån det som i Skriften utsäges om Gud. Egenskaperna äro ej att förstå såsom från väsendet skilda accidenser, vilket skulle strida mot Guds absoluta enhet och odelbarhet, utan äro i realiteten ett med Guds väsen. Själva uppdelningen i skilda attribut är likaledes en anpassning till vår bristfälliga uppfattningsförmåga. Vid framställningen av egenskaperna har man följt olika indelnings- 1189 GUMMERUS grunder (t. ex.: Inre, till gudomen själv hörande egenskaper: Guds väsen är andligt och osynligt, enkelt och odelbart, evigt, oföränderligt och odödligt, oändligt och allestädes närvarande; yttre, i relation till skapelsen framträdande egenskaper: Gud är allsmäktig, det högsta goda, rättfärdig, vis, fritt handlande, sannfärdig. (Gerhard, Loci theol. III, 85 b). Till Guds egenskaper höra i viss mening också de s.k. antropomorfismerna i Skriften. De få såsom attribut hos Gud en annan karaktär, än när de ange mänskliga affekter (t.ex. vrede, nitälskan, hämndbegär), eftersom Gud är till sitt väsen oföränderlig och utan mänskliga svagheter. I stort sett får egenskapsläran genom sin abstrakta och spekulativa karaktär en prägel, som ej ger rättvisa åt den konkreta, till det frälsningshistoriska skeendet knutna beskrivning, som möter i Skriften. Den har dock varit av största betydelse och bör långtifrån betraktas blott som skolmässiga spekulationer. Tron på Gud som den allsmäktige och allvise är grunden i den lutherska fromhetens »försynstro». Tanken på Guds straffande rättfärdighet är en nödvändig förutsättning för den ortodoxa försoningsläran. Genom läran om Guds allmakt avvisas den manikeiska dualismen o.s. v. Såsom uttryck för ortodoxiens gudslära och därmed för dess bärande teologiska grundtankar spelade den gamla dogmatikens framställning om Guds egenskaper sålunda en viktig roll. Se även Almagt. Litt.: J. Gerhard, Loci theologici (Ed. Cotta, Tubingae 1767 ff.), bd I och III; övriga dogmatiker tillhörande den äldre traditionen, t. ex. av Hafenreffer, Hutter, Hollaz; H. Schmid, Evangelisk-lutherska kyrkans dogmatik (Örebro 1847). B. H. GUMMERUS, Jaakko, f.i Sääminge 1870, d. i Tammerfors 1933, kyrkohistoriker och biskop. Professor i kyrkohistoria i Helsingfors 1900, 1920 biskop i Borgå stift (1923 flyttat till Tammerfors). Teol. doktor h. c. i Lund. Studie- och forskningsresor till de skandinaviska länderna, Tyskland, Italien, England, Holland, Frankrike. Som kyrkohistoriker hade G. mottagit 1190