HANDPÅLÄGGNING Den nye domkyrkja, ferdig 1866. 1196/97—1221; Hallvard (I) 1221—31; Pål 1232 —51; Peter (I) 1253—60; Gillibert 1263—; Thorfinn 1278—85; Jorund 1286—87; Thorstein 1288 —1304; Ingjald 1305—15; Botolf 1315—20; Hallvard (II) 1320—49; Olav (I) 1349—50; Håvard ca. 1351—ca. 63; Magnus 1364—80; Olav (II) Brand 1381—81/82; Sigurd ca. 1382—ca. 1419. Annbjørn 1420—30/33; Peter (II) 1433—40/42; Gunnar Thorgardsson 1442—71/76; Karl (I) Sigurdsson ca. 1476—87; Herman Trulsson 1478— 1503; Karl (II) Jensson 1504—12; Mogens Lauritsson 1513—37; Halvor Olsen Folkestad 1864 —87; Arnoldus Hille 1887—1906; Christen Brun 1906—17; Gustav Johan Fredrik Dietrichson 1918—22; Mikkel Bjønness-Jacobsen 1922—34; Henrik Greve Hille 1934—46; Kristian Vilhelm Koren Schjelderup 1947—. Litt.: L. Daae, Om den gamle beskrivelse over Hamar (Kristiania 1889); Om Hammer och Hammer kiøbstadtz bygning (i Hist. topogr. Skrifter om Norge, udg. ved G. Storm, Christiania 1895); Hamars historie, ed. E. Lillevold (Hamar 1948). A. S. HANDPÅLÄGGNING. Framförallt i se- 1215 mitisk religion framträder handen såsom förmedlaren av kraft från gudomen företrädd i prästens person. Handen kan också överbringa något för en person utmärkande till en annan. I båda betydelserna, tolkade antingen mera symboliskt eller mera direkt kraftverkande, återfinnes h. i Gamla testamentet. H. brukas där i ett flertal sammanhang, såsom då Jakob välsignar Josefs söner (1 Mos. 48:14), vid offer av olika slag såsom på stora försoningsdagen, då översteprästen lägger handen på syndabocken och därmed på denne överför sin egen och folkets synd (3 Mos. 16:21; se även 2 Mos. 29: 10 och 3 Mos. 4: 4), vid bestraffning av avguderi (3 Mos. 24:14 ff. och 5 Mos. 13: 9 ff.), vid leviternas invigning (4 Mos. 8:10), vid Moses’ utkorande av Josua till sin efterträdare (4 Mos. 27: 23 och 5 Mos. 34: 9), vid botande av sjuka (t. ex. 2 Kon. 5: 11) m. fl. tillfällen. Vid användningen av h. i G. T. är det i de flesta fall fråga om ett överförande antingen det nu är av ett ämbete, en välsignelse, en synd, från givaren av h. till mottagaren. Därtill kan h. beteckna ett avskiljande, vare sig det är till Gud (prästvigningen) eller till döden (vid bestraffningen av avguderi). Även i Nya testamentet brukas h. vid flera tillfällen. Jesus brukade h., då han botade sjuka (Matt. 9:18, Mark. 5:23; 6:5; 7:32 etc.) och då han välsignade människor och bad över dem (Matt. 19: 13—15; Mark. 10: 13—16). Även Jesu lärjungar brukade h. vid botandet av sjuka (Apg. 9: 12 och 17; 28:8 etc.) och därtill i anslutning till dopet*, där h. beledsagar den helige Andes meddelande (Apg. 8:17; 19:6, Hebr. 6:2), samt vid överförande av ämbeten" och församlingsuppgifter (Apg. 6:6; 13:3; 1 Tim. 4:14; 2 Tim. 1:6) samt möjligen vid absolution (1 Tim. 5: 22; jfr Afløsning). Även i N. T. betecknar h. främst ett överförande. Den är härutinnan ett arv från G. T. och från judendomen på Jesu tid, där den bl. a. brukades vid rabbinernas invigning och upptagande i synedriet. H. i N. T. har än tolkats i mera symbolisk riktning än som en direkt kraftöverförande handling. Jesu gudomliga kraft har sålunda enligt den senare tolk- 1216