ningen genom h. överförts till de sjuka som helande livskraft. I den efterapostoliska tiden användes h. i ett flertal kyrkliga handlingar, såsom vid dop*, konfirmation" och ordination (jfr Vigning), vid upptagandet i katekumenatet*, där h. betecknade uttagandet ur hedendomen och insättandet i den kristna församlingen, vid boten*, vid välsignelsen t. ex. av nya äktenskap och vid besökande och botande av sjuka och besatta. Ur bruket av h. utbildades flera av den katolska kyrkans sakrament. Sålunda utbröts h. ur dopakten och gjordes tillsammans med smörjningen med olja till konfirmationens sakrament. Detta »handpåläggningens sakrament» (Tertullianus och Cyprianus) meddelade den helige Ande åt de nydöpta. Konfirmationen sköts samtidigt allt längre bort ifrån dopet och reserverades åt biskopen. Smörjelsen kom senare att dominera över h. såsom konfirmationens bärande moment och är nu detta romerska sakraments »materia». H. bildade vidare »materia» i botens sakrament såsom tecken på meddelandet av Anden och därmed syndaförläåtelsen åt de heretiker och avfallna, som skulle återupptagas i kyrkan. Under senare medeltid kom h. att bortfalla i prästens avlösning. Däremot brukas h. fortfarande i den sista smörjelsen * och utgör där en rest av det gammalkyrkliga bruket att lägga händerna på sjuka. H. har här brytandet av djävulens makt och därmed syndaförlåtelsen som innebörd. I ordinationens sakrament är h. med beledsagande bön det konsekrerande momentet vad beträffar vigningen av biskop, präst och diakon, medan h. icke förekommer vid vigningen till de lägre ordines. De evangeliska kyrkorna bröto med den romerska kyrkans sju sakrament och den bakomliggande sakramentsuppfattningen men bröto därmed icke med h. Snarare betydde dessa kyrkors bruk av h. ett återgående till den gamla kyrkans ordning. Medan h. vid medeltidens slut undanskymts i ordinationen till förmån för smörjningen med olja samt borttagits ur konfirmationen och boten eller ersatts med handutsträckning, blev h. den den välsignande bönen beledsagande 39 1217 HANDPÅLÄGGNING handlingen såväl i ordinationen, absolutionen, brudvigseln, sjukkommunionen som i konfirmationen, i den mån denna bibehölls. Vad vigningarna till kyrkans ämbeten beträffar, har h. ständigt ingått i dessa. I den mån h. blev föremål för begrundning inom luthersk teologi såsom fallet var i ortodoxin, ansågs den dock icke vara ett för prästvigningen så nödvändigt moment, att dess uteslutande skulle omintetgöra denna. Såsom apostoliskt bruk var h. ett »synnerligen vördnadsvärt bruk» och förde välsignelse med sig men kunde ej äga sakramentskaraktär, då Kristus ej föreskrivit dess användande. En mera sakramental uppfattning av h:s innebörd har dock även funnits, såväl under reformationstiden (Martin Bucer) som senare (1800-talets nylutheranism). I de nordiska kyrkorna har h. alltid brukats vid dop och i präst- och biskopsinvigningar och har sedermera upptagits i kyrkoherdeinstallationer (Sverige och Finland) och vid missionärs-, diakon- och diakonissinvigningar. I konfirmationen har h. alltsedan reformationstiden brukats i av Bucer påverkade tyska landskyrkor, fr. a. Hessens. H. beledsagades av orden: »Mottag den helige Ande». I flertalet lutherska kyrkor bortföll emellertid hela konfirmationsakten under reformationsårhundradet. När konfirmationen återupptogs var bruket med h. växlande. Det har dock mer och mer kommit i bruk i de tyska kyrkorna, men nu i första hand som en applikation på den enskilde konfirmanden av församlingens förbön. Först i Alterboken 1920 i Norge och i Kyrkohandboken 1942 i Sverige har i alternativa ritual bruket av h. upptagits i konfirmationen. Medan h. ständigt brukats i Danmark och Norge såväl vid meddelandet av avlösningen i skriftermålet som i sjukkommunion och brudvigsel, bortföll här h. under 1600-talet i Sverige—Finland och har för Sveriges vidkommande ej återkommit förrän med Kyrkohandboken 1942, som tillåter dess användande vid enskilt skriftermål och sjukas kommunion. Litt.: J. Behm, Die Handauflegung im Urchristenthum (Leipzig 1911, kat.); J. Coppens, 1218