HARNACK L'imposition des mains et les rites connexes dans le N. T. et dans l'église ancienne (Welleren & Paris 1925, kat.); L. Eisenhofer, Lehrbuch der Liturgik 1—2 (Freiburg im Br. 1932—1933, kat.); Th. Kliefoth, Liturgische Abhandlungen 2 (Halle 1869); G. Rietschel, Lehrbuch der Liturgik 2 (Berlin 1909); E. Rodhe, Svenskt gudstjänstliv (Sthm 1923); R. Askmark, Ämbetet i den svenska kyrkan (Lund 1949). R. A. HARNACK, Adolf von, tysk teolog, f. 1851 i Dorpat, d. 1930. Hans far var den lutherskkonfessionelle teologiprofessorn Th eo dosius H., hans mor en intelligent, intensivt from kvinna av utpräglat luthersk art. Under sin studietid mottog H. avgörande intryck av A. Ritschl’, till vars »skola» han sedan räknade sig. Han blev docent i kyrkohistoria i Leipzig 1874 och e.o. prof. två år senare, kallades 1879 till Giessen som ord. prof. i samma ämne, 1886 till Marburg och 1888 till Berlin, där han 1905 även blev generaldirektor för kungl. biblioteket. H. ägde en ovanlig arbets- och organisationsförmåga. Han fattade ögonblickligen vad man kunde hämta ur en historisk källa, såg problemen, förstod hur långt de kunde lösas och lade fram resultaten så överskådligt som om de vunnits utan minsta möda. Hans kristallklara och medryckande framställning tvingade även de motsträviga att inse vad frågan gällde och väckte därför ofta debatt, också då han inte avsett det. Han blev den namnkunnigaste teologen mellan Ritschl och Barth, häftigt angripen, hedrad med doktorat i samtliga fyra fakulteter och 1914 adlad. H:s specialområde var gamla kyrkans historia, som han belyste i ett otal undersökningar och översikter. Då uppgifterna överstego till och med hans jättekrafter, inspirerade han andra att taga vid. Sålunda utgav han 1875—77 tillsammans med v. Gebhardt och Th. Zahn en kommenterad upplaga av de apostoliska fädernas skrifter. 1876 grundade han tillsammans med E. Schürer ett teologiskt recensionsorgan, »Theol. Literaturzeitung», som genast blev ledande på området. 1882 började han tillsammans med v. Gebhardt utge en serie 1219 Adolf von Harnack. Fotografi från o. 1900. monografier, » Texte und Untersuchungen», som förberedelse för en planerad ny, kritisk edition av de äldre grekiska kyrkofädernas skrifter, vilken började utkomma 1897. För att ytterligare säkra grunden skrev han storverket »Geschichte der altchristlichen Literatur bis Eusebius» (Leipzig 1893—1904). Men materialet lockade honom samtidigt till bearbetning ur andra synpunkter, och resultatet blev den glänsande framställningen av »Die Mission und Ausbreitung des Christentums in den ersten drei Jahrhunderten» (Leipzig 1902, 4 ed. 1923). Det litteraturhistoriska sammanhanget förde H. in också på nytestamentliga problem (bl. a. »Beiträge zur Einleitung in das NT», Leipzig 1906—16), varvid traditionens uppgifter om de nytestamentliga skrifternas författare och ålder framstodo som betydligt tillförlitligare än den samtida kritiska forskningen i allmänhet antog. H:s huvudarbete är dock »Lehrbuch der 1220