HEBRÆERBREVET mycket nära, såsom framgår av bevarade inskrifter, och det är sannolikt, att de olika stammarna i och omkring Palestina tidigare hade ett gemensamt språk, som så småningom klövs i dialekter. Till de karakteristika som h. har gemensamt med övriga semitiska språk hör, att de flesta ordstammarna ha tre konsonanter. Dessa konsonanter konstituera ordstammens grundbetydelse, medan vokalerna endast tjäna att ange olika former eller variationer av denna grundbetydelse, varför den h. skriften från början ej hade behov av särskilda vokaltecken. Mest iögonenfallande är detta fenomen vid verben. Med utgångspunkt från verbstammens tre konsonanter (radikaler) bildar h. genom att variera vokaliseringen, fördubbla den mellersta stamkonsonanten el. tillägga prefix en rad stamformer, som uttrycka olika modifikationer av verbalbegreppet, t. ex. reflexiv, intensiv, kausativ och passiv. Sju dylika stamformer äro vanliga, även om det endast är ett fåtal verb som finnas belagda i samtliga dessa former. Till skillnad från våra moderna språk saknar h. ett genomfört tempussystem med uttryck för förfluten, närvarande och tillkommande tid. Det h. verbet betecknar i stället en handling eller ett tillstånd som fullbordad (perfekt) eller ofull- bordad (imperfekt). H. saknar nästan helt komposita, såväl nominala (utom vid egennamn), som verbala. I fråga om satsbyggnaden skiljer sig h. tämligen starkt från våra moderna språk. Adj. och de underordnade konjunktionerna äro få. De enskilda satserna bestå ofta av endast 2—4 ord, och dessa satser äro i regel samordnade med varandra genom »och»: >Och Abraham steg upp bittida på morgonen och han lastade sin åsna och han tog med sig två sina tjänare och Isak, sin son; och han högg sönder ved till brännoffer och bröt upp och begav sig åstad till den plats som Gud hade sagt honom», 1 Mos. 22:3. Liksom de semitiska språken i allmänhet älskar h. metaforer och bilder, och många av dessa ha genom G. T. upptagits av de moderna språken. Det flitiga bruket av metaforer bidrar att skänka h. en stark konkretion och liv- 1231 fullhet. Om den äldre h:s uttal råder stor ovisshet. Den vokalisering av konsonanttexten som våra h. biblar innehålla, härrör från massoreterna, d. v. s. de judiska bearbetare av den gammaltestamentliga texten som ung. från det 6:te årh. e. Kr. genom olika vokaltecken m. m. sökte kodifiera det riktiga uttalet. Denna vokalisering hade blivit en aktuell nödvändighet sedan h. övergått till att bli ett dött språk, vars traditionella uttal alltmer råkade i glömska. Genom massoreternas arbete med texten har det traditionella, mer eller mindre obestämda uttalet av det levande folkspråket ofta ändrats enl. ett bestämt grammatiskt schema, sannolikt under inflytande av den konfessionella koranläsningen, sådan denna fastställts av arabiska lärde. H:s säregna karaktär gör det ofta svårt för en översättare att exakt återge textens fulla innehåll. Särskilt gör sig denna svårighet märkbar vid några av de viktigaste religiösa huvudorden. Vidare kan en översättning endast ge en mer eller mindre ofullkomlig föreställning om den hebreiska poesiens* form och skönhet. Litt.: H. Strack—A. Jepsen, Hebräische Grammatik mit Übungsbuch (München 1930, god nybörjarbok); D. W. Thomas, The language of the Old Testament (i: Record and Revelation, ed. by H. W. Robinson, Oxford 1938, s. 374—402); P. E. Kahle, The Cairo Geniza (Schweich Lectures of the British Academy 1941, London 1947); H. Birkeland, Språk og religion hos jøder og arabere (Oslo 1949). G.G. HEBRÆERBREVET begynder uden nogen brevhilsen med en formfuldendt påvisning af, at Kristus er ophøjet over alle englene, og går videre med en sammenligning mellem Moses og Kristus, mellem Israel i ørkenen og den nuværende generation af kristne. Fra kap. 5 behandles det tema, der allerede blev slået an i 2: 17, at Kristus er den sande ypperstepræst, der i enhver henseende overgår det gammeltestamentlige præsteskab, og at hans offer een gang for alle og hans frembærelse af sit eget blod i templet i himlen har skaffet soning, så at hele den gammeltestamentlige kultus dermed er ophævet. Dette er brevets hovedtema, der giver anledning til behandling af andre spørgsmål, 1232