ligare studier och avlade pastoralexamen. H. fördjupade sig i Luthers skrifter och avlägsnade sig samtidigt från pietismen. 1842 var H. t.f. kyrkoherde i Replot i Österbotten och 1843 kapellansadjunkt i Oripää. Sistnämnda år tillträdde han befattningen som sockenadjunkt i Pöytis i ĀAbotrakten. H:s installation i denna församling den 30 juli 1843 kan betraktas som hedbergianismens eller den s. k. evangeliska rörelsens födelsestund. Rörelsen bekämpades snart häftigt av de ledande pietisterna, såsom J. Lagus, P. Ruotsalainen* och J. I. Bergh. 1844 utgav H. en utläggning över Ef. 1, »Uskonoppi autuuteen», på svenska »Trones lära till saligheten». H. fann en trosfrände i C. O. Rosenius’, som han 1843 träffat på ett pietistbröllop i Esbo och vilken han 1846 besökte i Stockholm. Senare fjärmades H. dock från Rosenius. 1844 utgav H. »Pietism och Christendom», som häftigt angreps av J. Ternström i »Nordisk Kyrkotidning». Pietismen kritiserade H. ytterligare i >»Werklärans Wederläggning och Evangelii Förswar» I—III (1847, 1848, 1851). Även i tidningarna »Allmän Evangelisk Tidning», »Evangelisten» (utkom i Sverige) och »Kristillisiä Sanomia» (1855— 68) klarlade han sin ståndpunkt. 1855—62 innehade H. kyrkoherdetjänsten i S. Karins invid Åbo. Striden med pietismen var numera avslutad, men i skriften »Baptismens wederläggning och Det heliga Dopets förswar» angrep han 1855 häftigt baptismen. 1862 blev H. kyrkoherde i Kimito, där han stannade till sin död den 19. 8.1893. 1862—79 var han dessutom kontraktsprost i Bjärnå prosteri. Under åren i Kimito verkade H. främst som församlingsherde. Den evangeliska rörelsens ledning övergick alltmera i andra händer. H. var en uppskattad predikant, konfirmandlärare och själasörjare. Om hans konfessionellt lutherska inställning vittnar en kort »Inledning till wår kyrkas bekännelseskrifter» (1878). Redan 1826 genomgick H. en religiös kris, under vilken han upplevde »syndaförlåtelsens saliga känsla och friden af ett lif i Gudi». Härvid spelade E. Wallströms »Christeliga Predikningar» en viktig roll. 1237 HEDBERG Fredrik Gabriel Hedberg. Till denna ungdomsupplevelse anknöt H., då han efter flyktig bekantskap med upplysningens tänkande och romantiken greps av väckelsen. Ehuru H. uppehöll nära förbindelser bl. a. med Lagus, blev han aldrig någon verklig pietist. Den finska pietismens längtanstro tillfredsställde honom icke. Inre visshet erfor han, då han »såsom syndare i tron anammade den i evangelio för intet erbjudna nåden, rättfärdigheten och saligheten». H:s frälsningssyn präglades i hög grad av herrnhutismen. Den var även påverkad av Luther, vars eskatologiska kristendomssyn tidtals starkt framträder i hans skrifter och brev. I polemiken med motståndarna och antinomistiska tendenser i den egna kretsen dominerade dock väckelsefromhetens problemställningar. Icke minst under kampen mot baptismen kom H. att allt starkare betona sakramentens stora betydelse. Under de år H. verkade som kyrkoherde i det gammalkyrkliga Kimito 1238