vissheten, att det senare var det rätta svaret. Särskilt viktiga steg i denna utveckling skildras i Apg. 8—12, Filippus’ verksamhet i Samarien, hans dop av den etiopiske evnucken, aposteln Petrus hos hövitsmannen Kornelius. De praktiska konsekvenserna voro, att omskärelsen icke behövdes och att h. icke heller behövde förbinda sig att hålla sådana stadgar, som hörde det »gamla förbundet» till men som ansågos ha haft enbart förebildlig betydelse: de s.k. ceremoniallagarna. Det fanns dock av apostlarna bekämpade fraktioner, de s.k. judaisterna, som höllo fast vid, att hedningarna först måste göras till israeliter innan de kunde bli döpta. Litt.: H. Lietzmann, Geschichte der alten Kirche (Berlin & Leipzig 1932—44) ; H. Preisker, Neutestamentl. Zeitgeschichte (Berlin 1937); O. Moe, Kirken i apostletiden (Oslo 1951). H.O. HEGEL, Georg Wilhelm Friedrich, tysk filosof (1770—1831). H. tillhör de filosofer, vilkas tänkande i hög grad påverkats av religiösa problemställningar. Han växte upp i ett ämbetsmannahem i Stuttgart, präglat av luthersk fromhet och patriarkalisk anda. Under gymnasiståren mottog han intryck från den rationalistiska upplysningskulturen, medan hans fantasi fick näring genom studiet av världshistoriens händelser. Är 1788 blev han student i Tübingen, där han ägnade sig åt filosofiska och teologiska studier. Han fördjupade sig i Lessings och Rousseaus skrifter, entusiasmerades av den franska revolutionens idéer och mottog starka intryck av Schillers nyhumanism. I sina fragment från denna tid betonar han starkt motsatsen mellan det grekiska och det kristna människoidealet. Under de följande åren vistades han som informator i Bern och Frankfurt a. M. 1793 —1800. Utkasten från denna tid ge uttryck åt en lidelsefull brottning med teologiska och religionsfilosofiska problem. Under Bern-tiden omfattar han en rationalistisk kristendomsuppfattning, påverkad av den kantska moralfilosofien. Under Frankfurtåren träder rationalismen tillbaka, och i stället framträder en mystisk tendens, påverkad av medeltidsmystiken och Jacob Böhme. Han ger en spekulativ tolkning av 1241 HEGEL den kristna försoningstanken: tillvaron uppvisar en nödvändig kamp mellan motsatser, vilka försonas med varandra genom kärleken. Här möter man det första uttrycket för H:s dialektiska tänkesätt. 1801 disputerade han i Jena, blev docent i filosofi och utgav »Kritisches Journal der Philosophie» jämte Schelling, som vid denna tid var professor i Jena. Han anslöt sig till dennes identitetsfilosofi och förde dess talan i uppsatser över olika filosofiska ämnen. Länge kunde han dock ej stanna på Schellings ståndpunkt. Redan i »Phänomenologie des Geistes» 1807 tog han avstånd från densamma och krävde en sträng vetenskaplig metod med front mot romantikens geniala improvisationer. Denna skrift följdes av det stora verket »System der Logik» 1812—1816, i vilket H:s tänkesätt fick systematisk utformning. Är 1816 blev H. professor i Heidelberg efter några års verksamhet som rektor vid gymnasiet i Nürnberg. Två år senare kallades han till universitetet i Berlin. Här vann han en andlig maktställning, som har få jämförelser i filosofiens historia. Hans idéer kommo att dominera det tyska tankelivet och gjorde sig gällande långt utanför detta lands gränser. Ryska och skandinaviska, italienska och franska tänkare togo intryck av hans läror. I sina föreläsningar behandlade han alla områden av filosofien och förenade dem till en helhet genom sin enastående arkitektoniska begåvning. Hans synpunkter kommo att påverka många fackvetenskaper från konstvetenskapen till juridiken och teologien. H:s filosofi tar sin utgångspunkt i begreppet det absoluta. Detta uppfattas av honom som ett absolut tänkande, vilket är identiskt med verkligheten. Det verkliga är det förnuftiga och det förnuftiga är det verkliga. Vidare är det absoluta icke oföränderligt som i den klassiska rationalismen utan tänkes genomgå en utvecklingsprocess, varigenom det förverkligar sig själv. All utveckling framdrives av motsägelsens princip. Varje tanke går över i sin motsats. Men motsatserna förenas i en högre helhet och bevaras som moment i densamma enl. 1242