HEGEL schemat tes — antites — syntes. Detta är grundtanken i den hegelska dialektiken. Då tänkandet och verkligheten sammanfalla, måste detta schema gälla för alla verklighetsområden. H:s system omfattar tre huvuddelar: logik, naturfilosofi och det andliga livets filosofi. Logiken är läran om det absoluta tänkandets grundformer och är på samma gång ontologi eller lära om de för allt verkligt gemensamma kategorierna. Den börjar med det abstraktaste begreppet, det rena varat utan bestämningar. Detta går över i sin motsats, det rena intet, och dessa båda begrepp förenas i begreppet vardande. Sedan utvecklas steg för steg hela tankesystemet med dialektisk metod, tills vi nå fram till idén eller »det sanna i och för sig», den absoluta enheten av begreppet och objektiviteten. Naturen är »idén i dess annorledesvara». Det absoluta måste framträda som natur för att komma till medvetande om sig själv som ande. Det förverkligar sig som subjektiv ande i individernas själsliv, som objektiv ande i den sociala gemenskapens olika former, bland vilka staten är den högsta, och som absolut ande i konst, religion och filosofi. Som religionsfilosof polemiserar H. mot Schleiermachers lära, att religionen har sin grund i känslan av absolut beroende. Den är ett vetande om det absoluta i den åskådliga symbolens form, medan filosofien ger oss samma vetande i begreppets form. Den religiösa kunskapen förverkligas genom en utvecklingsprocess, i vilken de olika religionerna ingå som moment i olika klarhetsgrad. Först kommer naturreligionen, sedan den andliga individualitetens religion, till vilken H. räknar den judiska, grekiska och romerska religionen, och slutligen kristendomen el. den absoluta religionen, i vilken religionens idé fullkomligt realiseras. Dess treenighetslära är en symbol för filosofiens djupaste sanning: den absoluta identitetens framträdande i mångfaldens och ändlighetens form och återvändande till sig själv som absolut ande. Slutligen ger H. i sin historiefilosofi en spekulativ tolkning av världshistorien som en väldig utvecklingsprocess, i vilken allt högre livsformer för- 1243 verkligas genom motsättningar och strider. Dess ledmotiv är frihetsmedvetandets förverkligande. I de fornorientaliska staterna är endast en person fri, näml. enyåldshärskaren. I Grekland och Rom står en klass av fria mot en klass av slavar. I den kristna världen förverkligas allas frihet först inom religionen och sedan inom statslivet. Denna tankegång bestämmes av ett religiöst grundmotiv: historien bestämmes av »världsanden» el. det i världen inneboende gudomliga förnuftet: folken och deras ledare äro omedvetna redskap för realiserandet av världsandens högre avsikter. Efter H:s död inträdde snart en motsättning inom hans skola. Den framträdde särskilt på dei religionsfilosofiska området. Den hegelska »högern» hävdade, att systemet stod i full överensstämmelse med den kristna troslärans djupare mening. I denna riktning arbetade den s. k. spekulativa teologien, företrädd av Ph. Marheinecke och dansken H. Martensen. »Vänstern» däremot tolkade H. i panteistisk riktning och betonade dess oförenlighet med ortodox teologi. Dit hörde D. F. Strauss och Bruno Bauer, som blev en stridbar ateistisk religionskritiker. Hos L. F e uerbach slog den hegelska idealismen över i sin motsats, en naturalistisk erfarenhetsfilosofi, för vilken metafysiska och religiösa idéer endast äro mänskliga önskedrömmar. Feuerbach utövade ett starkt inflytande på Karl Marx’ materialistiska historieuppfattning. Marx förkastade den hegelska idealismen men behöll den dialektiska metoden i sin tolkning av samhällslivets utvecklingsprocesser. Litt.: Hegels samlade verk utgåvos i 18 band 1832—1845. Den senaste uppl. är utg. av G. Lasson 19053 ff. i Philosophische Bibliothek. Litt. om Hegel: K. Rosenkranz, G. W. F. Hegels Leben (Berlin 1844); R. Haym, H. und seine Zeit (Berlin 1857, ensidigt polemisk); K. Fischer, H:s Leben, Werke und Lehre 1—2 (Heidelberg 1901, 2 ed. 1911, i Geschichte der neueren Philosophie Band VIII); A. Thomsen, Hegel, Udviklingen af hans filosofi til 1806 (Khvn 1905); W. Dilthey, Die Jugendgeschichte Hegels (Abhandlungen der Berliner Akademie 1905 och Gesammelte Schriften IV. Band, Leipzig und Berlin 1921); A. Phalén, 1244