Das Erkenntnisproblem in Hegels Philosophie (Uppsala 1912); F. Rosenzweig, Hegel und der Staat (München 1920); Th. Haering, Hegel (Leipzig 1929, ett standardverk); S. Hook, From Hegel to Marx (London 1936, en god översikt av tankegångar inom den hegelska vänstern); /. Iljin, Die Philosophie Hegels als kontemplative Gotteslehre (Bern 1946); G. Dulckeit, Die Idee Gottes im Geiste der Philosophie Hegels (München 1947). G. A. HEKSERI, se Häxeri. HELBRÄGDAGÖRELSE genom bön bygger i sin tillämpning på den uppfattningen, att sjukdom kan övervinnas genom andliga medel och att ett samband förefinnes mellan bön och botande. (Jak. 5:14.) Inom de primitiva och österländska kulturerna anses icke endast de psykiska utan även de fysiska sjukdomarna vara orsakade av demoner. Dock uppfattas sjukdomen ibland som ett vedergällningslidande för begångna synder; i dessa fall har gudomen tagit sjukdomen i sin tjänst. Judarna satte sjukdomen in i ett religiöst sammanhang: de ansågo den vara orsakad av en störning i förhållandet mellan Gud och hans skapelse, den var en följd av synden. Detta gäller också döden. Sjukdomen är det sätt eller den form i och genom vilken döden griper in i vårt liv. Enligt N. T. kom Jesus som Messias med Guds rike och därmed också med läkedom åt de sjuka. Det nya riket manifesterar sig redan genom Jesu segrar över sjukdomens demoner; hans kraftgärningar få karaktär av tecken som varsla om att ondskans makter börjat vackla. Förvissningen om h:s möjlighet har sin grund i en levande tro på Kristus som Frälsare och Befriare. Uttrycket »trons bön» (Jak. 5: 15) kan endast förstås, om det ses mot denna bakgrund. De i Apg. återgivna berättelserna om läkedomsunder vittna om att h. fortsatte inom den första kristna kyrkan. Eusebius (4:de årh. e. Kr.), som ger belägg härför, citerar därvid Irenæus, vilken talar om den makt och myndighet beträffande h., som Kristus givit sina lärjungar. Redan i 3:dje och 4:de årh. e. Kr. kan likväl en tillbakagång inom 1245 HELBRÄGDAGÖRELSE den kristna kyrkan skönjas, då det gäller att med andliga medel bekämpa sjukdomar. Församlingarna började mera inrikta sig på kristen barmhärtighetsverksamhet bland fattiga och sjuka. Berättelser om läkedomsunder återfinnas dock under senare skeden. De äro sålunda ganska vanliga under medeltiden. H. sättes då gärna i samband med män och kvinnor, vilka uppfattades såsom heliga och ingår ofta som ett viktigt led i helgonlegenderna. Överhuvudtaget ha de flesta stora religiösa ledare genom kraften av sin personlighet så starkt stimulerat sjuka människors tro, att de blivit friska. Här kan nämnas Paulus, Augustinus, Frans av Assisi, Luther, Swedenborg, Fox, John Wesley och andra. Under senare tid har frågan om h. ur medicinsk synpunkt kommit i ett nytt ljus i och med den ökade förståelsen för den psykiska faktorns roll vid många »kroppsliga» sjukdomar. Det intima sambandet mellan psykiskt och fysiskt har kunnat påvisas rent experimentellt. För modern medicin synes det inte längre innebära någon oöverkomlig svårighet för tanken, att en sjukdom med kroppsliga symptom kan påverkas genom andlig kraft, ja i vissa fall t.o.m. botas. I detta sammanhang har frågan om suggestionen och dess inflytande på vissa särskilt mottagliga individer blivit aktuell. Hos människan finnes en speciell förmåga eller mekanism, som gör att en föreställning spontant kan omsättas och upplevas som verklighet. Suggestionen innebär utlösningen av kraften i denna mekanism, som blivit kallad idéo-reflexen. På denna teori är den s. k. suggestionsterapien uppbyggd. Denna syftar till att framkalla en omställning inom nervsystemet genom väckandet av en föreställning om att förändringen antingen nu äger rum, redan har skett eller kommer att ske. Att suggestionen kan finnas med vid h. låter sig knappast förnekas. Däremot torde det vara felaktigt att hänföra allt som i sådana fall sker till verkningar av suggestionsmekanismen. Det har framhållits att Jesus utövade ett psykiskt inflytande på de sjuka. 1246