HELBRÄGÐDAGÖRELSE Med rätta torde också kunna sägas, att han använde sig av en individualiserande och psykologiserande form vid själva h.-förfarandet. Suggestionsterapien täcker emellertid icke h. Vid fall av verklig h. måste man tala om ett skeende långt utanför suggestionsmekanismen och om totaluppłevelser av religiös art, vilka ha paralleller inom andra för människan väsentliga och viktiga livsområden och som bevisligen kunna åstadkomma förändringar, som beröra både det psykiska och fysiska livet. Att tänka sig varje läkeprocess som ett uttryck för gudomligt handlande, oberoende av om den kan anses försiggå inom natursammanhangets ram eller företer bilden av något övernaturligt, ligger helt i trons linje. Denna uppfattning kan sägas vara den vanliga inom flertalet av de nutida rörelser, som vilja verka för att det andliga botandet skall få en ny plats inom den kristna kyrkan. Bortsett från Christian Science*, som förnekar sjukdomens och det ondas realitet, är det endast smärre grupper som anse det vara meningslöst eller ur trons synpunkt felaktigt att anlita läkare. Inom romerskt-katolskt tänkande har tron på undret haft en central plats och h:s möjlighet har teoretiskt och praktiskt hävdats av kyrkan. Detta kommer också till synes genom den romerska kyrkans ställning till det som sker i Lourdes, som är en modern h:s vallfartsort. En viss form av samarbete mellan religionens och medicinens representanter har inletts i Lourdes, där en särskild av läkare ledd »Bureau de Constatation» granskar alla fall av tillfrisknande; först sedan en årslång efterprövning ägt rum tager man ställning till frågan om ett verkligt botande ägt rum eller icke. Det har uppgivits att omkring 3 procent av de sjuka, som vallfärda till L. på ett oförklarligt sätt blivit helade. De mera kända h.-rörelserna i Tysklan d ledde sitt ursprung från J. C. B 1u mhardt (död 1880). Inom lutherska kyrkan började man efter första världskriget visa ett allt större intresse för det andliga botandet. Generalsuperintendent Burghardt ställ- 1247 de sig i spetsen för den nya rörelsen; han tog också initiativet till de första sammankomsterna för läkare och själasörjare. På den amerikanska kontinenten utförde den s.k. Emmanuel Movement, vilken redan 1905 begynte som en samarbetsrörelse mellan läkare och själasörjare, en banbrytande gärning, vilken sedan förts vidare av the Joint Committee on the Relation of Religion to Health, ett representativt organ för läkarvetenskapen och de amerikanska kyrkorna. Anglikanska kyrkan har numera i the Church’s Council of Healing ett officiellt organ, bakom vars tillblivelse ligger ett initiativ av ärkebiskop ‘Temple, som bildade the Committee of Doctors and Clergy i syfte att skapa kontakt mellan själasörjare och läkare. En annan betydelsefull insats har i England gjorts av the Guild of Health. Här må även nämnas the Guild of St Raphael, som inom anglikanska kyrkan verkat för ett återupplivande av bruket att smörja med olja, vilket auktoriserades och fick en rituell utformning 1935. Trons bön är icke en med andra medel konkurrerande teknik. Icke heller då olja användes i samband med bön är det fråga om en behandlingsmetod; det är en helig handling av sakramental karaktär, ett den sjuka människans särskilda nådemedel. För tron är Jesu Kristi Fader icke endast den Gud som vill människans frälsning. Han är också Den store Hjälparen, som ger människan kraft att bära ett sjukdomslidande, vilket Gud ibland kan taga i sin tjänst. Men han skänker också, då den gudomliga planen tillstädjer detta, befrielse från sjukdomens plåga. Litt.: F. Fenner, Die Krankheit im Neuen Testament (Untersuchungen zum Neuen Testament. Heft. 18, Leipzig 1930); A. G. Ikin, The background of spiritual healing: psychological and religious (London 1937); E. Pauli, Kamp eller resignation? (Uppsala 1937); A. Carrel, Man, the unknown (New York 1939); M. Gregory, Psychotherapy: scientific and religious (London 1939); A. Fridrichsen, Evangeliet och de sjuka (Hälsa och själ, Sthm 1947); C. S. Lewis, Miracles (London 1947); A. Sanford, The healing light 1248