HELGELSE Dage», Khvn 1922 og »lslands Kirke fra dens Grund]. til Reformationen», Khvn 1925. På svensk et kompendium: »Islands kyrka och dess ställning i kristenheten», Sthm 1920, oprindelig en Olaus Petri-forelæsning. H.s personalhistoriske interesse gav sig udslag i flere bøger og afhandlinger. I sine sidste år skrev han sine fire største biografier: »Meistari Hálfdan», 1935, »Hannes Finnsson», 1936, »Jón Halldórsson», 1939 og »Tómas Sæmundsson», 1941. Et eget kapitel i H.s forfattervirksomhed er hans mange store bøger og afhandlinger om Reykjaviks historie, som han også delvis selv illustrerede. Her kan kun nævnes: »Reykjavik 1786—1936», et pragtværk, hvor bl. a. 83 af hans illustrationer gengives, 1936. »Árbækur Reykjavikur (Reykjaviks Annaler), 1786—1936», et storværk (1941). I fulde 13 år, fra 1895, prædikede H. i Reykjaviks domkirke hver anden søndag, uden løn eller fast ansættelse. En huspostil af ham blev udgivet 1932, og flere af hans prædikener og kortere betragtninger er trykt. Et tidsskrift: Verði ljós, udgav H. 1896 — 1904 m. m. — En blot nogenlunde fortegnelse over H.s publikationer ville fuldstændig sprænge denne artikels rammer. Selve titlerne på hans bøger og artikler fylder flere tættrykte sider. Litt.: Den mest udførlige biografi er: Eirikur Albertsson, Dr. theol. Jón biskup Helgason (Andvari. 69, 1944; med en, dog ikke helt komplet, fortegnelse over H.s værker). Kirkjuritið 1942 indeholder taler og artikler i anledning af hans død. J. HELGELSE. Under ortodoxiens tid utbildades läran om nådens ordning”, vari även h. ingick. Härvid är troslivet tänkt som en gradvis skeende fullkomning. Rättfärdiggörelsen” är en viktig genomgångspunkt, som öppnar vägen för de påföljande stadierna i nådens ordning, alltså för den mystiska föreningen, h. och härliggörelsen. Den som markant utvecklat denna uppfattning om att rättfärdiggörelsen och h. är två skilda moment, vilka successivt följer på varandra är John Wesley*. Därför kan man säga att metodismen är kristendomens specifika 1251 h.-rörelse. Genom att studera Wesley och konfrontera honom med L u t h e r kan man få fram de två linjer som utmärker de olika uppfattningarna om helgelsen än idag. Wesley ville med all kraft understryka att han i fråga om helgelsen hade exakt samma uppfattning som Luther. I denna punkt hade han även lärt mycket av denne. Men det som skiljer Wesley från Luther är frågan om rättfärdiggörelsens och h:s inbördes förhållande. Medan för Luther rättfärdiggörelse och h. är en och samma sak och medan han (för att ej en falsk självreflektion och självgodhet må förfalska tron) blott med en viss försiktighet talar om tillväxten i nåden, så är för Wesley rättfärdiggörelse och h. tvenne skilda akter, och den på rättfärdiggörelsen följande h. enligt honom en lika viktig läropunkt som själva rättfärdiggörelsen. Medan sålunda Luthers budskap vilar på en stödjepelare, rättfärdiggörelsen, vilar Wesleys budskap på tvenne, rättfärdiggörelsen och h., varvid båda dessa får annan innebörd än hos Luther. Wesley vill härmed avsiktligt korrigera och komplettera Luther. Han trodde sig härvid lämna den lutherska rättfärdiggörelseläran oberörd, men detta var en illusion. I huru hög grad Wesleys uppfattning skiljer sig från Luthers, ses bl. a. därav att rättfärdiggörelsen enligt Wesley innebär blott en relativ men den nya födelsen däremot en real förvandling. Då Gud rättfärdiggör oss, gör han något för oss. Men i pånyttfödelsen * utför han sitt verk i oss. H. är såtillvida »i viss grad en omedelbar frukt av rättfärdiggörelsen», men den är även en särskild gåva av Gud och såsom sådan »av en totalt olika natur». Pånyttfödelsen är en psykologiskt fastställbar akt och dess följder i den fortgående h. är för alla uppenbara. Detta beror på att vissa gärningar är »nödvändiga för helgelsen». Till dessa hör olika gudaktighetsverk, såsom privat och offentlig bön, bibelstudium, deltagande i Herrens heliga nattvard, iakttagande av fasta och återhållsamhet i alla stycken. Naturligt är att Wesley räknar bruket av alkohol och tobak samt kortspel till sådant som man skall avstå ifrån. För det andra menas 1252