med gudaktighetsverk alla barmhärtighetsverk, med vilka vi kan hjälpa våra medmänniskor till kropp och själ. Jämför man detta med Luthers grundintentioner, så torde ingen ovisshet råda om att Wesleys lära om helgelsen är lagisk. Wesley hade heller ingen förståelse för lagen såsom fördärvsmakt i luthersk mening. Lagen var enligt Wesley urbilden av Guds eviga väsen. Studerar man Wesleys teologi närmare, så upptäcker man hurusom Wesley tillskrev lagen sådant som enligt luthersk teologi tillhör den Helige Andes verk i människan. För att få fram en skillnad mellan Luther och Wesley behöver man egentligen blott stanna vid innebörden av tron och rättfärdiggörelsen. Wesley kunde icke nöja sig med framhävandet av tron och rättfärdiggörelsen därför att han levde i en tid av religiös och moralisk förslappning. Han ville ha in mera av det kristna ethos i form av lag och föreskrift. Men han förmådde icke se hurusom det anfäktade samvetet är nyckeln till förståelsen av Luther. Han visste icke att ett sådant samvete lever i daglig bättring och alltid pågående självrannsakan. Han hade ingen blick för att tron och rättfärdiggörelsen är allt annat än självklara för ett sådant samvete och att just denna räddhåga skapar garantier för h:s äkthet. H:s inre problematik avspeglas för alla tider i kontroversen mellan Luther och Wesley. Alla de uppfattningar som även idag förekommer inom kristenheten ifråga om h., kan hänföras antingen till Luthers eller Wesleys typ. Förståelsen av lagen och det anfäktade samvetet utmärker skiljelinjen mellan dem. Har man en moralistisk grunduppfattning, tillhör man i den avgörande punkten Wesleys linje. Har man åter släktskap med Luthers förskräckta samvete, förstår man denna teologi, enligt vilken varje påtaglig gudaktighet är suspekt därför att den i sista hand bjuder Gud något positivt för att blidka hans vrede och vinna hans ynnest. Den människa som enligt Luther lever ett liv i h. kan därför aldrig säga till Gud annat än: »Förbarma dig över mig, syndare.» För en sådan människa är tron 1253 HELGELSEFÖRBUNDET och rättfärdiggörelsen det högsta och sista hon kan nå. Ifall härvid i henne sker något som kallas h., lever hon själv i ovetenhet härom. Litt.: R. Bring, Förhållandet mellan tro och gärningar inom luthersk teologi (Helsingfors 1933); dens., Gesetz und Evangelium und der dritte Gebrauch des Gesetzes in der lutherischen Theologie (Helsingfors 1943); E. Berggrav, Helliggjørelse (Oslo 1934); L. Pinomaa, Uusi elämä (Det nya livet) (Helsingfors 1942); H. Lindström, Wesley and sanctification (diss. Sthm 1946, med utförlig litteraturförteckning); A. Gyllenkrok, Rechtfertigung und Heiligung in der frühen evangelischen Theologie Luthers (Uppsala univ. årsskr. 1952: 2). L. P—aa HELGELSEFÖRBUNDET är en religiös organisation i Sverige, som kan betecknas som ett kongregationalistiskt samfund av baptistisk karaktär. Under inflytande av den engelsk-amerikanska helgelserörelsen, som förmedlades till Sverige genom metodismen och den energiske väckelsepredikanten Fredrik Fransson, uppstodo väckelser i Närke i början av 1880-talet. Ur dessa kretsar framväxte h. med godsägaren Edvard Hedin som samlande kraft. På dennes egendom Torp i Närke stiftades h. 1887 som ett »osekteriskt missionssällskap» för både inre och yttre mission. Hedin förblev ordf. i styrelsen till sin död 1921. Som andlig ledare verkade främst f. d. komministern Axel Kihlstedt (död 1915), som från 1890 utgav förbundsorganet »Trons segrar». Kihlstedt ledde även de årliga bibelkurser, vid vilka evangelister utbildas. Dessa, som äro olärda män och kvinnor, verka som predikanter och skriftspridare överallt i landet. H. ledes av en styrelse, som väljes vid årskonferensen. Organisationen är eljest mycket lös. Såväl enskilda personer som församlingar och ungdomsföreningar kunna ansluta sig till förbundet. Varje midsommar samlas man i Torp till en »konferens», som är uppbyggelsemöte med tusentals deltagare från hela landet, även från andra samfund. H. har ingen fastslagen bekännelse, men vuxendop praktiseras allmänt. Under senare år har h. rönt inflytande från pingströrelsen. 1254