Litt.: Skrifter af P. H. 1—7, udg. af M. Kristensen, P. Severinsen og N. K. Andersen (Khvn 1932—1948) ; J. Oskar Andersen, P. H. 1 (Khvn 1936); dens., Skibykrønikens kildeforhold og affattelsestid (Historisk tidsskr. [dansk] 1i, R. 1. Khvn 1944—1945); dens., P. H. (Dansk biografisk leksikon 9, Khvn 1936, med udførlig litt.fortegn.). N. K. A. HELGON (lat. sanctus, sancta) betecknar i den romersk-katolska kyrkan en avliden person, som efter en religiös och dygderik levnad tillerkänts ställningen av förmedlare mellan människorna och Gud. Redan på 2. årh., under förföljelserna, synes i många församlingar martyrerna ha ägnats en vördnad, som i dessa Kristus’ blodsvittnen ville se himmelska varelser, skickade att bliva människornas förespråkare hos Gud. Denna vördnad fann sitt uttryck i minnesfester, vilka på martyrernas dödsdag firades på deras gravar och varvid skildringar om deras lidanden upplästes. Då förföljelserna i början av 300-talet upphörde, övergick man under den följande tiden till att i allt större omfattning vörda andra i det kristliga livet föredömliga personer, ofta sådana, som utmärkt sig genom en världsförsakande vandel: eremiter och munkar, kyrkolärare och biskopar, jungfrur och kyska änkor. Över alla andra höjer sig Jungfru Maria som himlens drottning. Åtminstone redan under det 4. årh. började man även betyga sin vördnad inför Kristus’ samt martyrernas och andra heliga personers reliker, d. v. s. kroppsdelar, kläder eller andra föremål, som de hade ägt eller kommit i beröring med. Då denna relikkult sedermera gav upphov till många missbruk, utsattes den ofta t. o. m. inom själva kyrkan för sträng kritik. Dock blev det regel att i varje altare såväl i den romersk-katolska som i den ortodoxa kyrkan innesluta någon relik. Även bevarades reliker i konstnärligt utförda och dyrbara skrin, monstranser. Tillväxten av helgonens antal framgår bl. a. därav, att i västerlandet på 600-talet uppstod ett speciellt festum omnium sanctorum, allhelgonadagen (i österlandet redan tidigare). Under århundradens lopp blev helgonens skara allt större. 1257 HELGON Deras kult fyllde ett behov hos folket, som sedan hednatiden hade vant sig att dyrka heroer o. a. dylika gestalter. Varje betydande ort fick sitt speciella skyddshelgon, till vilkens ära uppfördes en kyrka, där detta lokalhelgons kult koncentrerade sig. Detta var brukligt i synnerhet i större bosättningsenheter (städer, landskap, länder) och kyrkoprovinser. Under medeltidens senare århundraden strävade man till att i samma stift dyrka samma helgon med samma festgrader (såsom: totum duplex, duplex, simplex, trium lectionum, memoria). Lokalhelgonet stiger ofta till domkyrkans patron vid sidan av ett tidigare allmänkatolskt helgon för att senare överträffa det. (Så var t. ex. fallet med Henrik som i Åbo gick om Maria.) Domkyrkans patron höjer sig bland helgonen »av högsta grad» i hela stiftet. Om än enl. kyrkans lära helgonen icke skulle tillbedjas utan endast vördas, var den olärda allmogen inte i stånd att göra denna artskillnad i känsloyttringarna. I verkligheten ansågos helgonen under medeltiden av folket för en slags förmedlande väsen med gudomlig karaktär. Detta framgår tydligt av otaliga helgonlegender (se nedan litt. fört.). Uppfattningen om helgonens roll som förespråkare hos Gud hade sin grund däri, att de genom sina talrika dygder och lidanden troddes ha samlat ett stort förråd av förtjänster, vilka hos Gud kunde stöda deras förböner för människorna. En del av helgonen, framför allt Jungfru Maria, kunde utan åtskillnad bistå i alla angelägenheter, men oftast hade varje helgon på något speciellt område visat sin undergörande kraft. Så hjälpte Rochus mot pest, Apollonia mot tandvärk, Josef skyddade snickarna, Antonius svinen, o. s. V. I den kyrkliga konsten försåg man helgonen med olika attribut, d. v. s. kännetecken, som syfta på deras legender. Så framställdes Birgitta med en bok, hennes dotter Katarina med en hind o. s. v. För att begränsa helgonens antal, stadgade Alexander III år 1170, att endast påven hade rätt att förklara nya helgon. Helgonförklaringen (kanonisation) och sa- 1258