HELIG ligförklaringen (beatifikation), som föregick denna, följde noga föreskrivna regler. Saligförklaringen kunde äga rum tidigast 50 år efter den för sin helighet kända personens död om det kunde bevisas, att på hans anrop hade skett åtminstone två underverk. Saligförklaringen ledde till endast lokal kult. Först efter en längre tid, på grund av ett nytt initiativ och ifall åtminstone två nya underverk hade skett efter saligförklaringen, kunde heligförklaring (kanonisation) äga rum. Efter denna fick helgonet (sanctus) dyrkas i hela kyrkan. Endast undantagsvis kunde kanonisation verkställas tidigare. Så var fallet med Birgitta", som efter sin död 1373 redan år 1391 förklarades helig. De nordiska helgonen voro relativt få, men åtnjöto stort rykte i sina resp. stift. Av de äldsta må nämnas Olav*, Knut* (såväl konungen som hertigen), Erik*, Sigfrid, Eskil*, Henrik*. Redan på 300-talet uppstod en rik legendlitteratur. Under högmedeltiden var det mest betydande av sådana verk den av dominikanen Jacobus de Voragine (d. 1298) sammanställda »Legenda aurea», som synes ha haft en mycket stor betydelse även för de nordiska länderna, ehuru redan samtiden var medveten om dess stora brister, framför allt en okritisk fallenhet för den medeltida fantasins mest sagolika och otroliga skapelser. (Sedermera av Luther kallad »Sammlung der Lügenden».) Den förnämsta källan för studiet av helgonlegender är det omfattande, enligt kalenderårets följd upplagda verket »Acta Sanctorum», som utges av bollandisterna sedan år 1643. Verket har numera fortskridit till början av november. Betr. sångpartierna bör främst beaktas »Analecta hymnica medii aevi» (1886—). Reformatorerna förkastade helgonkulten såsom stridande mot läran, att endast Gud får vara föremål för tillbedjan och att Kristus är den enda medlaren mellan Gud och människorna. Även den katolska kyrkan har i många länder beivrat vissa ytterligheter i helgondyrkan. Litt.: Texter, bl. a.: Vitae sanctorum Danorum, 1259 ed. M. CI. Gertz (Khvn 1908—12) ; Scriptores rerum suecicarum medii aevii 2—3, ed. E. M. Fant och CI. Annerstedt (Uppsala 1828—1876) ; jämte översättn. till svenska 7. Lundén (Credo, olika årg.). — L. Daae, Norges helgener (Kristiania 1879); S. Undset, Norske helgener (Oslo 1937). — Flertaliga undersökningar, bl. a.: E. Lucius, Die Anfänge des Heiligenkults (Tübingen 1904, protest.); H. Delehaye, Les légendes hagiographiques (2 ed. Bruxelles 1906, 3 ed. 1927, katolsk); A. Malin (Maliniemi), Der Heiligenkalender Finnlands (Helsingfors 1925, protest.). A. M—i HELIG. 1. Religionshistoriskt. I varje religion göres en skillnad mellan heligt och profant. Det h. är det avgränsade, avskilda, det som hör gudomen och den övernaturliga världen till. Denna indelning av tillvaron i två områden är ett karakteristiskt uttryck för den religiösa uppfattningen (E. Durkheim, Les formes élémentaires de la vie religieuse, s. 50). H. är religionens mest allmänna och mest väsentliga begrepp. » Verklig religion kan finnas utan ett bestämt gudsbegrepp, men det finns ingen verklig religion utan skillnaden mellan heligt och profant» (N. Söderblom, art. Holiness i Hastings Encyclopaedia of Religion and Ethics, 1913). H. kan å andra sidan icke skiljas från det övernaturliga: när man i mana, den övernaturliga kraften, sett ett grundläggande moment i all religion, har man — så t. ex. R. R. Marett de facto däri inneslutit det heliga. Icke heller kan det heliga härledas ur gudsföreställningen (Widengren, Religionens värld, Sthm 1945), ty gudomen är icke något för sig oberoende av sin makt eller helighet, utan dessa egenskaper utgöra gudomens väsen. H. är också ett vidare begrepp än gudomlig, ty gudomen är själv h. utan att därför det som står i förbindelse med gudomen och därmed är h. också skulle uppfattas som gudomligt. En tempelslav är ñieros, h., likaväl som ett offerdjur eller en åt gudavreden hemfallen homo sacer. Ord för h. ha ofta även betydelsen oren, befläckad. Detta beror på den ambivalenta inställningen till det övernaturliga. Detta uppfattas som farligt likaväl som nyttigt; man får icke umgås oförsiktigt med det; 1260