det h. är undandraget profant bruk. Ussa, som rörde vid arken, slogs av Jahves vrede (2. Sam. 6:7); det latinska ordet för h., sacer, betyder också förbannad’ — även den som är hemfallen åt gudomens vrede är undandragen den vanliga’, profana sfären. H. innesluter sålunda icke omedelbart någon moralisk kvalitet. Men på religionens högre stadier finns en allt tydligare märkbar strävan att sammanställa det h. med det rena. H. — rent — är då det gudomen tillhöriga, det som är guden kärt, medan det gudomen och dess vilja motsatta blir orent (jfr Hesekiel 22:26; 44:23). Härmed får h. en alltmera uttalad etisk betydelse. En betydelsefull faktor är i detta sammanhang, att man genom att förankra de moraliska normerna i den gudomliga verkligheten vill ge dem övernaturlig sanktion såsom gudomliga bud. Å andra sidan visar den problematik, som t. ex. den grekiska tragedien eller Jobsboken kämpar med, att heligheten aldrig restlöst kan upplösas i moraliska termer: gudomens helighet eller makt sättes icke i fråga, men väl världsledningens moraliska beskaffenhet. Det för all religion gemensamma ligger icke i föreställningar om gudar eller övernaturliga väsen. I så fall skulle den principiellt ateistiska buddhismen icke vara religion. Söker man efter något gemensamt för allt vad vi kalla religion, oberoende av de föreställningar, som skilja religionsformerna åt, och något som bestämmer människans hela religiösa liv, och icke endast hennes gudsföreställning, så finner man detta närmast i själva inställningen till det övernaturliga, i referensen till det h., oberoende áv om detta h. eller övernaturliga klart åskådliggjorts i en bestämd form. Inställningen till det h. är en mera konstant faktor än någon särskild föreställning om det (R. R. Marett, The threshold of religion, London 1914, s. X). Gudens blotta existens gör honom icke till gud utan hans helighet och makt. Men denna undergörande eller mystiska förmåga, denna helighet, finns oberoende av någon bestämd gudsföreställning, icke nödvändigtvis före i tiden men 1261 HELIG oberoende av någon viss utgestaltning. Det h. är psykologiskt — och logiskt — primärt i förhållande till gudsföreställningen. Vid den närmare bestämningen av det h. som religionshistorisk term har man gått skilda vägar. Durkheim (se ovan) som driver en ensidigt sociologisk synpunkt, ser i samhället såväl helighetens som religionens och moralens källa. Söderblom betonar särskilt den aspekt av heligheten, som ligger i begreppet fabu, uttrycket för den övernaturliga maktens farlighet. Det h. är icke endast makt, utan också krav; det innebär en ovillkorlig förpliktelse och ger övernaturlig sanktion. I denna mening innebär h. närmast en formell kategori. »I satser kan man icke avfatta tabu eller heligheten, ty innehållet växlar. Men alltjämt framträder dunklare eller tydligare medvetandet att tillhöra en större värld och att stå under en övermänsklig, ovillkorligt förbindande makt eller regel», och i denna känsla av det h:s obetingade giltighet ligger religionens enhet (Naturlig religion och religionshistoria, 1914, s. 66). Rudolf Otto (Das Heilige, Breslau 1917, många uppl.) har särskilt pekat på de känslor som äro förenade med uppfattningen av det h. och han bestämmer med ledning därav h. såsom »mysterium tremendum et fascinosum». Hur betydelsefull hans analys med dess starka betonande av det irrationella i heligheten och den ambivalenta inställningen därtill än varit såväl för religionspsykologien som för teologien, så lider den dock i ett avseende av en viss begränsning. Om det religiösa tillståndet innefattar förnimmelsen av och tron på en högre verklighet, vars väsen är helighet och om varje religion anser sig stå i förbindelse med en sådan verklighet, så måste det konstanta och karakteristiska i helighetsbegreppet snarare vara denna referens på en annan verklighet än de skiftande föreställningar och känslor som knyta sig därtill. För religionen själv ligger det h:s väsen icke i de subjektivt mänskliga reaktioner det framkallar utan i en dess egen karaktär. Om det h:s egen natur icke kan närmare definieras, betyder detta då endast, att heligheten är 1262