HELIG ett uttryck för det specifikt religiösa, vilket icke kan restlöst definieras med icke-religiösa termer. Litt.: (utöver i texten nämnda arbeten): E. Durkheim, Les formes élémentaires de la vie religieuse (Paris 1912); N. Söderblom, Gudstrons uppkomst (Sthm 1914); E. Williger, Hagios (Religionsgeschichtliche Versuche u. Vorarbeiten XIX, 1, Giessen 1922); A.-J. Festugière, La sainteté (= Mythes et religions 9, Paris 1942); W. Baetke, Das Heilige im Germanischen (Tübingen 1942); E. Ehnmark, Helighet och rätt (i Svensk teol. kvartalskr. 1950). E. E—k 2. Systematiskt. Guds helighet hör till bibelns centrala budskap. Att Gud är h., innebär att han är motsatsen till all synd. Även Guds folk skall bli h. Härom innehåller 3. Mos. detaljerade föreskrifter i såväl renhetslagen (kap. 11—15) som i helighetslagen (kap. 17—26). Att helga något åt Gud innebär i G. T. ofta ett avskiljande från ett allmänt till ett speciellt bruk. Sålunda skulle prästerna avhålla sig från allt världsligt arbete för att inviga sig till Guds tjänst (2. Mos. 19:22). Sabbatsregeln bör även räknas till dylika bestämmelser. Skuldfrihet och tadellöshet höra till helighetens väsen (Ps. 15; 24: 3—5). Reningen, resp. heligheten, kommer från Gud (Ps. 51:8—14; Jes. 6: 6—7). I Jesu budskap förekommer icke ordet helgelse, men själva saken finns där i rikligt mått. Jesus ställer sig i opposition mot den fariseiska lagtolkningen, som åsyftade en yttre i stället för en inre renhet (Matt. 15:1 —20; 23:1—36). Klarare kom motsatsen mellan Jesus och fariséerna till uttryck däri, att Jesus »tog emot syndare och åt med dem». Härigenom bröt han sönder den fariseiska rättfärdighetsordningen. Gudsgemenskapen realiserades ej mera på prestationernas utan på nådens väg. Det väsentliga i ett h. liv är icke av negativ utan av positiv art. Huvudsaken är icke att avhålla sig från ett eller annat utan att giva ut sig i tjänande kärlek för sin nästa (Matt. 10: 8; Luk. 10:30—37). Men utgångspunkten för detta är mottagandet av evangeliets gåva, syndernas förlåtelse. Detta framhäves framför allt av Paulus, vars världshistoriska roll har varit att såsom den förste kristne teo- 1263 logen tolka innebörden i Jesu korsdöd. Att Kristus är försoningens medel (iÀaotptov: Rom. 3:25), är centrum för Pauli budskap. Här fullbordas den redan i G.T. förekommande tanken att heligheten kommer från Gud. Kristus »har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och helgelse och till förlossning» (1. Kor. 1:80). För att bestämma helgelsens plats hos Paulus bör man skilja rättfärdiggörelsen i nuet (Rom. 3:24; 5:1) från rättfärdiggörelsen i slutdomen. Ifall den första rättfärdiggörelsen vore allt, skulle sådana ställen som tala om domen enligt gärningar bli fullständigt obegripliga: 1. Kor. 4: 4; 2. Kor. 5:10 etc. På centrala ställen talar Paulus om rättfärdiggörelsen i futurum: Rom. 2:13; 3: 20, 30. Fråga vi oss vad som ligger mellan dessa två rättfärdiggörelseakter, måste svaret bliva: helgelsen. Härvid sker något, ty enl. bibeln kan man icke skilja mellan Guds ord och Guds gärning. Ordet är ett skaparord: 1. Mos. 1; Hebr. 1:38. I rättfärdiggörelsen frigöres människan från sin synd, från det gamla. Något nytt träder i stället: Rom. 8:30; 2. Kor. 5:17. Delaktigheten av Kristus (Rom. 8: 1) innebär att hans uppståndelses kraft blir verksam hos hans egna: Fil. 3:10. I död och uppståndelse bliva de troende Kristus lika: Rom. 6:4. Målet är att bliva hans avbilder: 2. Kor. 3: 18. Beträffande frågan om denna nyskapelse hos den troende är total eller blott partiell enligt Paulus, råda delade meningar. De flesta mena att Paulus tänker sig nyskapelsen mer total än vad som senare i dogmhistorien blir vanligt och att Rom. 7 med sin mörka bild av människans tillstånd skildrar ett förkristet stadium. I stor utsträckning har det grekiska tänkesättet präglat teologiens historia. Detta innebär att man tänkt sig Gud såsom boende i upphöjd helighet och oföränderlighet. Gud kan icke anpassa sig efter människan i hennes syndatillstånd. Alltså är det människan som skall förändras, för att ett möte med Gud skall kunna komma till stånd. Människan måste göras lik Gud i helighet. Gudsgemenskapen kan m. a. o. realiseras endast på helighetens plan, dit 1264