HELIGA PLATSER krävs rening och invigning. Guds närvaro sluter man sig till av ovanliga tilldragelser, blixtnedslag, meteorer, hälsokällor, uppenbarelser i drömmar, syner och auditioner, el. också av ovanliga naturformationer, träd, klippor, grottor, klyftor o. s. v. Betydelse för fromhetslivet få h. genom till dem knuten kult. Man besöker dem (se Vallfärder) för att deltaga i denna, inhämta Guds råd och vilja, vinna hälsa och lycka eller återupprättelse av det genom synd brutna, normala gudsförhållandet. I äldre tider sökte man också skydd på dem (Asyl), ty platsens helighet och okränkbarhet meddelar sig också åt dem som beträda den. De h:s ålder är växlande. Somliga äro urgamla och ha bevarat sin helgd oberoende av hur religionerna skiftat. Andra äro av nytt datum. Karmel har under alla tider varit ett heligt berg och är det fortfarande för både judar, kristna och mohammedaner, likaså Jerusalem. Fotspåren på Adams Peak på Ceylon förklaras av mohammedanerna härstamma från Adam, av brahmanerna från Rama, av buddhisterna från Buddha, av de kristna från St. Thomas. Många av våra nordiska kyrkor äro uppförda på gamla hedniska kultplatser, vid heliga källor o. s. v. I G. T. omtalas flera h. Gud uppenbarade sig för Jakob i drömmen, och stället blev en h. (1. Mos. 28: 16 f.). Före bosättningen i Kanaan förde israeliterna med sig två vandringshelgedomar, arken och uppenbarelsetältet. Den ort där arken befann sig blev helig, och då David slutligen uppställde den i Jerusalem, blev denna uråldriga kultplats den israelitisk-judiska religionens heligaste ort, som småningom konkurrerade ut de talrika lokala helgedomarna (gröna träd, källor, höjder, stenar) och de mindre templen (Silo, Nob, Betel, Sikem, Dan, Ofra, Mispa). De viktigaste h. utanför Palestina voro de redan förisraelitiska Kades och Sinai. I det gamla Israel var det heliga koncentrerat till helgedomen, där det ständigt på nytt skapades och vidmakthölls, i synnerhet genom årsfesten, vid vilken hela folket tänktes vara företrätt. I överensstämmelse 1267 härmed betraktade man folket i dess helhet som helgat och avskilt åt Gud. Denna tanke övertogs av de kristna. Kyrkan var det sanna Israel. Men samtidigt var den Kristi kropp och ett heligt tempel för Guds Ande (1. Kor. 3:16; 6:19; Ef. 2:21) och därför själv en helgedom, som man inträdde i genom dopet (rening) och som i princip uteslöt alla särskilda h. (Joh. 4: 21 ff.). Men inom kort var Jerusalem även för de kristna den heliga staden (Matt. 4:5; 27:53; Upp. 11:2). Man samlades i Salomos pelargång, där Jesus brukat undervisa (Apg. 3:11; 5:12; Joh. 10:23). Förklaringsberget betecknas 2. Petr. 1: 18 som det heliga berget, och berättelsesättet i Joh. tyder på att också platserna för Jesu största under (Kana, Betania o. a.) uppsökts av de troende redan under första årh. I början på 2200-talet, då kyrkan under några decennier icke var förföljd, blomstrade kulten på martyrernas gravar upp. Man besökte i större skaror än tidigare Jerusalem, Betlehem o. a. h. Efter kristendomens seger på 3300-talet fingo vallfärderna ännu större omfattning, och praktfulla kyrkor uppfördes över födelsegrottan i Betlehem, den heliga graven i Jerusalem, apostlarna Petrus’ och Paulus’ gravar i Rom o. s. v. Med relik- och helgonväsendets uppsving under medeltiden ökades antalet h. Varje land, ja nästan varje ort fick sina h. Man kan i detta se en strävan att tillgodose även deras behov av nåd som aldrig kunde resa till det avlägsna Palestina. I st. f. besök vid martyrernas gravar drog man nytta av reliksamlingarna på närmare belägna orter. Värdefulla kultföremål voro också de talrika undergörande Mariabilderna. — De h. som tillkommit under nyare tid äro i regel orter där den heliga Jungfrun uppenbarat sig. Främst av h. i Europa står Rom med sina oräkneliga fromma minnen, kyrkor och martyrgravar. Medeltidens mest besökta vallfartsort var dock St. Jakobs grav i Compostella i Spanien, de fattigare folkskiktens Jerusalem. En annan omtyckt vallfartsort i Spanien var Montserrat (omnämnd redan 880). Frankrikes äldsta 1268