h. var Tours med St. Martins grav. En obruten levande tradition från hedenhös till våra dagar uppvisar Chartres, där den urgamla druidhelgedomen fick en direkt efterträdare i den redan 877 berömda svarta madonnan, en träskulptur, som förstördes under franska revolutionen. 1846 blev plötsligt La Sallette mycket omtalad för en Mariauppenbarelse, men överglänstes snart av Lourdes, där den heliga Jungfrun uppenbarat sig för mjölnardottern Bernadette Soubirous i grottan Massabielle 1858. Den förnämsta av h. i Schweiz var Einsiedeln, känd för sin undergörande Mariabild sedan 954. Tysklands tre stora h. äro Trier (från 4000-talet) med Kristi osömmade mantel, Aachen (800-talet) med den Heliga Jungfruns tunika och Köln (1150) med Heliga tre konungars jordiska kvarlevor. Englands nationalhelgedom var Canterbury med Vårfrukryptan och St. Dunstans grav. Ortens anseende ökades genom Th. Beckets martyrdöd i katedralen 1170. Irlands tre förnämsta helgon, Patrik, Bridget och Columba, ligga begravna i Downpatrick. Polens nationalhelgedom Czensto ch owa stod i högt anseende för sina dyrbara klenoder, bl. a. en enl. legenden av evangelisten Lukas på cypressträ målad svart madonnabild, känd sedan 1382. — Nordens mest kända h. voro Nidaros (St. Olaf), Odense (St. Knud), Uppsala (St. Erik), Vadstena (Birgitta) och Åbo (St. Henrik). — Av den östra kyrkans h. utanför det heliga landet stodo på sin tid Kijew och Moskwa i högt anseende. — Av utomkristna h. förtjäna att nämnas Kaba i Mekka och profetens (—Mohammeds) grav i Medina ävensom Benares och Ganges floden jämte vid den belägna helgedomar. Den evangeliska kristenheten känner inga h. Luther bekämpade häftigt både h. och vallfärder. Folktron har dock visat sig seglivad. Ännu in på 1900-talet ha veterligen både i Danmark och i Sverige vissa källor betraktats som heliga. Litt.: H. v. Rudniki, Die berühmtesten Wallfahrtsorte der Erde (Paderborn 1897); Y. Hirn, 1269 HELIGA TRE KONUNGAR Det heliga skrinet (Sthm 1909); dens., Eremiter och pilgrimer (Sthm 1924); A. Fridrichsen, Hagios-Qadoš (Kristiania 1916); Aug. F. Schmidt, Danmarks Helligkilder (Khvn 1926); R. Asting, Die Heiligkeit im Urchristentum (Göttingen 1930); H. Rust, Heilige Stätten (Leipzig 1933); J. Pedersen, Israel II (Khvn 1934); H. Lietzmann, Geschichte der Alten Kirche III (Berlin 1938); G. Widengren, Religionens värld (Sthm 1945); G. Hagelin, Roms katakomber (Uppsala 1948); dens., Fromma Rom (Uppsala 1948); M. Eliade, Traité d'histoire des religions (Paris 1949); B. Kötting, Peregrinatio religiosa. Wallfahrten in der Antike und das Pilgerwesen in der alten Kirche (Regensburg-Münster 1950). R. Gg HELIGA TRE KONUNGAR är legendens benämning på de vise män som enl. Matt. 2: 1—12 kommo till Jerusalem för att tillbedja den nyfödde judakonungen. Den färgrika skildringen lockade snart till legendarisk utbrodering med ledning av en fantasifull tolkning av sådana bibelställen som kunde tänkas syfta på berättelsen, främst Mika 5:92, citerat redan av Matt., 4. Mos. 24:17; Jes. 49:7; 60:1f., Ps. 48: 8; 72:10 f.; Upp. 21:24. Redan i det apokryfiska Jakobsevangeliet (2. årh.) är berättelsen utvidgad med många enskildheter. Från första stund inspirerade ämnet också den kyrkliga konsten till glansfulla skapelser (katakombmålningar, mosaiker, sarkofag- och kyrkoportalreliefer). Av de hos Matt. nämnda skänkernas antal och dyrbarhet slöt man att de vise männen voro tre konungar. Omkr. år 500 visste man vad de hette: Kaspar, Melchior, Balthasar. En företrädde ungdomen, en mannaäåldern, en ålderdomen, eller en var representant för Asien, en för Europa, en för Afrika (Kaspar, som därför gärna framställdes som neger) o. s. v. Korsfararnas skildringar av Österlandet skänkte legenden ny åskådlighet och spänning. Samtidigt (1100-talet) utvecklades i södra Frankrike ur liturgien på Trettondagen (Heliga tre konungars dag) en dramatisk framställning av legenden i form av ett storstilat folkligt mysteriespel, som blev mycket omtyckt och av vilket stjärngossarnas julupptåg äro en sentida rest. Då Fredrik Barbarossa 1162 erövrade Mi- 1270