DE HELIGAS SAMFUND lano, bortförde han som byte reliker, som betecknades som de H:s jordiska kvarlevor. De bisattes i Köln, och över deras viloläger byggdes den världsberömda domen. H. blevo Kölns skyddshelgon, men de åkallades också som skyddspatroner för resande och härbärgen (därav Tre kronor o. a. 1l. värdshusnamn). Kort före 1375 sammanställde priorn Johannes av Hildesheim legenderna om H. till en sammanhängande berättelse »Historia trium regum», som 1389 utkom också på tyska och är tillgänglig i svensk översättning av Kyhlberg (se nedan). — Berömda målningar föreställande H. finnas i synnerhet från medeltidens slutskede (Gozzoli, Botticelli, Lionardo da Vinci, Lochner, Dürer), men också från senare tid (Rubens). Litt.: H. Kehrer, Die heiligen drei Könige in Literatur und Kunst, 2 bd (Leipzig 1909); G. Kyhlberg, Heliga tre konungar (Sthm 1940). R. Gg DE HELIGAS SAMFUND (lat. communio sanctorum) är ett dogmatiskt begrepp, som ingår i den Apostoliska tros b ekännelsens tredje artikel: »credo in . sanctam ecclesiam catholicam, sanctorum communionem» (jag tror på ... en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund). Orden finnas ej i bekännelsens äldre form, »Romanum», och kunna beläggas först omkr. 400 men blevo senare allmänt gängse inom den västerländska kyrkan, varemot de saknas i den österländska. Det har visat sig synnerligen svärt att fastställa begreppets urspr. innebörd, och någon enighet har på denna punkt hittills icke uppnåtts. Rent språkligt kunna orden communio sanctorum betyda 1) de heligas samfund, 2) gemenskap med de heliga, 3) delaktighet i det heliga. Stundom bestrides det första alternativet med motivering, att bekännelsens latinska »sanctorum communionem» kan återföras på grekiskans t&v áyíwy xowvwylay och att såväl communio som xowwyta alltid beteckna gemenskap med eller delaktighet i. Det skulle alltså icke kunna vara fråga blott om en bekännelse till ett de heligas samfund. Häremot invändes, att zowwyta Ty áyiwvi kyrkospråket kan beteckna såväl ge- 1271 menskap med de heliga som det genom de heliga och av dem bestående kyrkliga samfundet. Denna dubbla betydelse synas orden äga i en version av bekännelsen hos Hier onymus (omkr. år 375), där bland »de heliga» också de fullkomnade helgonen i himmelen kunna åsyftas. Hos Niketas av Remesiana (omkr. 400) och Faustus av Reji (efter 450) är begreppets innebörd gemenskap med de heliga, i synnerhet med helgonen. Tidiga galliska uttolkare tänka antingen på den med tron givna närvaron av hela »sancta communio» eller på gemenskapen med de fullkomnade helgonen. I denna betydelse kunna orden ha spelat sin roll under striden mot donatism en”. I detta sammanhang skulle emellertid även tolkningen delaktighet i det heliga, d.v.s. i kyrkans nådemedel, speciellt hennes sakrament, kunna komma ifråga. För sistnämnda utläggning, som icke saknar företrädare i kyrkans historia, talar det förhållandet, att orden blott med denna mening få en självständig betydelse och tillfoga något egentligt nytt utöver bekännelsen till en helig, allmännelig kyrka. Även om de redan tidigt uppfattas som förklarande apposition till föregående led, strider ett dylikt underordnande av ett led under ett annat mot bekännelsens uppbyggnad i övrigt. Det vore också naturligt, om kyrkans nådemedel särskilt omnämndes i trosbekännelsen. Under medeltiden betraktas dock i regel begreppet »communio sanctorum» som apposition till »en helig, allmännelig kyrka». Därvid tänker man icke uteslutande på de heligas gemenskap i pregnant katolsk mening såsom en gemenskap med de fullkomnade rättfärdiga i den triumferande kyrkan. I synnerhet Catechismus Romanus har senare bemödat sig om att ge en vidare betydelse åt »communio sanctorum», som bestämmes såsom delaktighet i sakramenten och i alla de fromma och heliga gärningar, som kyrkans medlemmar utföra, liksom i deras inbördes kärleksgemenskap. Orden betraktas dock även här som en utläggning av kyrkans väsen. »Communio sanctorum » är enligt nyare katolsk teologi en andlig gemenskap mellan alla kristtrogna, som un- 1272