der Kristus såsom sitt huvud äro förenade i en kropp. Till denna gemenskap höra alla döpta och till rättfärdighet kallade i den stridande kyrkan på jorden och i den lidande kyrkan i skärselden liksom de heliga rättfärdiga i himmelens triumferande kyrka. Då reformatorerna uppfatta orden om de heligas samfund såsom en exeges av bekännelsen om kyrkan, blir detta för dem ett värdefullt vittnesbörd om att kyrkan icke består av en romersk-katolsk kyrkoorganisation eller hierarki utan just av de heligas, de troendes eller de predestinerades samfund. L u t h er vill utifrån dylika synpunkter översätta »communio» icke med »Gemeinschaft» (gemenskap) utan med »Gemeine» (Gemeinde, menighet, församling). »Rätteligen», skriver han i Stora katekesen, »borde det heta en ’de heligas menighet’, i vilken idel heliga finnas, eller ännu tydligare en helig menighet’.» Så talar också Augsburgska bekännelsen, art. VII och VIII, om kyrkan som de heligas och sant troendes samfund, vilket i A p ologien säges beteckna, att kyrkan i grunden är en trons och den helige Andes gemenskap i våra hjärtan. Artikeln om de heligas samfund är i trosbekännelsen »tillagd för att framställa, vad kyrkan betecknar, nämligen ett samfund av de heliga, som inbördes hava delaktighet i samma evangelium eller lära och samme helige Ande, som förnyar, helgar och regerar deras hjärtan». Calvin, som delar denna uppfattning av kyrkan, uppfattar dock icke »communio sanctorum» som en definition av kyrkans väsen utan anser »communio» vara liktydigt med »communicatio» (meddelelse) och förklarar, att det betecknar den egenskapen hos kyrkan, att de heliga i Kristi församling äro förpliktade att ömsesidigt meddela varandra de välgärningar, som vederfarits dem genom Guds nåd. Se även Kyrka. Litt.: J. Köstlin, art. Gemeinschaft der Heiligen (i Realencyklopädie für protestantische Theologie und Kirche, 3 ed., bd 6, s. 503 ff.); v. Soden, art. Gemeinschaft der Heiligen (i Die Religion in Geschichte und Gegenwart, 2 ed., bd 2, sp. 995 f.); R. Seeberg, Lehrbuch der Dogmenge- 1273 HELLENISMEN schichte (3 ed. Leipzig 1923, bd 2, s. 465 ff.); P. Althaus, Communio sanctorum (München 1929); Hij. Lindroth, Den apostoliska trosbekännelsen (Uppsala—Sthm 1933, s. 275 ff.). — Betr. Luther se isht hans skrift »Sermon von dem hochwürdigen Sakrament des heiligen wahren Leichnams Christi und von den Bruderschaften», 1519. V.Lm DEN HELIGE ANDE, se Den hellige ånd. HELLAS, se Balkanländerna. HELLENISMEN. Ordet är antiktgrekiskt, men dess moderna användningar ha ringa eller intet samband med dess antika betydelser. Sitt burskap som term har det i nutiden framför allt vunnit genom den tyske historikern J. G. Droysen (Geschichte des Hellenismus I 1836, II 1843). Han avsåg därmed den period i grekernas historia som börjar med Alexander den store och slutar med antikens slut; här räknades alltså med även kejsartidens greker, deras öden och kultur, och som denna epoks egentliga kännemärke ansåg han sammansmältningen av det grekiska med orientaliska element. Historikerna begränsade snart namnet h. till tiden från Alexanders trontillträde till romerska kejsartidens början, den tid då östra Medelhavsvärlden dominerades först av Alexander, sedan av de makedonsk-grekiska riken som framgingo ur hans monarki och slutligen så småningom i sin helhet föll i romarnas händer; slutpunkten blev år 31 f. Kr., då det sista av de nämnda rikena, Egypten, erövrades av Augustus. Några historiker ha dock behållit Droysens mer vidsträckta mening med namnet h., och framför allt inom religionshistorien, där man har sett mera på den andliga prägeln än på den politiska händelseutvecklingen, har h. ofta blivit beteckningen för de synkretistiska hedniska religionsformer som rådde i den antika världen efter Alexanders tid, alltså även under kejsartiden. Den olika terminologiska användningen av ordet är förvirrande; bäst vore om man kunde ena sig om att förbehålla namnet åt tiden 336 —3831 f. Kr., såsom historikerna göra. Den hellenistiska tiden, som även här avgränsas på det sistnämnda sättet, bildar bakgrunden till den tid då den kristna kyrkan först framträdde på grekisk mark. Den 1274