HELLENISTISK—ROMERSK RELIGION utmärktes framför allt av att den grekiska kulturen från epokens början blev en världskultur. Alexanders erövring av perserriket öppnade hela Främre Orienten för grekisk företagsamhet och grekisk forskning; själv ville Alexander också vara en befrämjare av grekisk bildning. Nya centra för grekisk kultur grundlades av honom och hans efterföljare i Mindre Asien, Syrien, Mesopotamien, Egypten och på andra håli. Särskilt de hellenistiska rikenas huvudstäder blevo grekiska kulturmedelpunkter, bland dem utan jämförelse främst Alexandria, därnäst Antiochia och Pergamon. Denna expansion betydde för de däri deltagande grekerna ett lösgörande från många av deras rötter i det gamla moderlandet med dess gamla seder och lokaltraditioner och befordrade kosmopolitism och individualism. De gamla samhörighetskänslorna försvagades; som reaktionsfenomen uppträder ett sentimentalt intresse för uråldriga gammalgrekiska bruk och sagor. Den starkt vidgade och fördjupade bekantskapen med Främre Orientens länder gav ett oerhört rikt nytt stoff åt den vetenskapliga forskningen. Vetenskapen är också h:s förnämsta andliga livsyttring och utgör det område där h. har mest av eget och nytt att uppvisa. Inriktningen på det sakliga och gripbara gjorde vetenskapen till fackvetenskap; åt filosofien, som tidigare varit ett slags universalvetenskap, återstod det i vår mening egentligt filosofiska, logik, kunskapsteori, etik, men viktigare var att den filosofiska allmänna världsförklaringen fick en dragning åt frälsningslära och livshållningslära, som för de bildade fick uppgiften att tillfredsställa det fördjupade religiösa behovet. En populärfilosofi utbildades, som lade an på väckelse och själavård. Den traditionella grekiska religionen försvagades: dess pantheon utvidgades med nya gestalter särskilt ur orientalernas gudavärld, och dessa nya gudar betydde på många håll mer än de gamla; ännu mer betydde hos många tron på ödet, tyche, eller på stjärnornas makt. Konsten blev mer realistisk än den klassiska tidens konst hade varit men experimenterade 1275 också friare än den med andra synsätt och manér. Diktningen blev mer renodlat estetisk än den klassiska och släppte kontakten med de breda lagren, trots att den i större utsträckning än förr skildrade folkets liv. De orientaliska folken i de hellenistiska rikena togo intryck av den grekiska kulturen men lyckades i stort sett hävda sitt eget väsen, och detta i stigande grad framemot epokens slut, då de hellenistiska staterna försvagades. Den orientaliska inverkan på den hellenistiska kulturen är starkare än det motsatta inflytandet; några forskare gå dock ganska långt i hävdandet av en motsatt ståndpunkt; de betona starkare det grekiskas betydelse för orientalerna. För romarna kom h. att betyda ofantligt mycket. När de kommo i nära beröring med grekisk kultur var det i h:s form den mötte dem. Deras konst, litteratur, teknik och mycket i deras förvaltning, bostadsskick m. m. efterbildade de grekiskhellenistiska förhållandena. Mycket av detta blev genom romarnas förmedling under medeltiden och nyare tiden ett allmäneuropeiskt kulturarv. Den kristna kyrkans snabba spridning i den antika världen underlättades i hög grad av den enhetliga och gemensamma romersk-hellenistiska kulturen samt av h:s känsla för individen och frihet från nationalskrankor. Litt.: Den förste banbrytaren var Droysen (se ovan). En sakrik och vederhäftig framställning av de historiska fakta finner man i B. Niese, Geschichte der griechischen und makedonischen Staaten seit der Schlacht bei Chaironeia (3 bd, Gotha 1883 ff.); ett fint inträngande i h:s idévärld i J. Kaerst, Geschichte des Hellenismus (2 bd, Leipzig 1901—1909, I, 3 ed. 1927, II, 2 ed. 1926). Från våra dagar äro framför allt att nämna engelsmannen W. W. Tarns böcker, särskilt Hellenistic civilisation (2 ed. London 1930) och Alexander the Great (2 bd, Cambridge 1948— 1950), samt ryssen /. Rostovtzeffs standardverk The social and economic history of the Hellenistic world (3 bd, Oxford 1941). En kort översikt ger M. P:n Nilsson, Det grekiska världsherraväldet (Sthm 1943). A. Wd HELLENISTISK — ROMERSK RELIGION. Den upplösning av den gamla religionen, 1276