som hade börjat med sofisternas uppträdande, den s. k. upplysningstiden omkr. 400 f. Kr., fortsatte i stegrad mån under den äldre hellenistiska tiden. Den tog ytterligare fart genom den stora omvälvning, som Alexander den stores erövringar åstadkommo. Greker spriddes över orienten, somliga skapade sig ställning och förmögenhet. Man var allt för upptagen av begäret att slå sig fram och av materiella omsorger för att ha mycket till övers för religionen. Tyche, Lyckan, blev tidens älsklingsgestalt, hon är mera tillfälligheten än ödet, ordet kan också betyda olycka. De greker, som bosatte sig i orienten, avskuro sambandet med de lokala religiösa traditionerna i hemland och familj, de grundade städer försedda med tempel och gudar, den grekiska religionens allmänna gudar, de hyllade också de inhemska gudarna i det land, dit de kommit. Den grekiska bildningens brännpunkter, bortsett från filosofien, flyttades till storstäderna i orienten, Alexandria m. fl. Den religiösa traditionen vilade på undervisningen i de grekiska skolorna och på litteraturen. Ett led i religionens förflackning var härskarekulten*. Hos de bildade intog filosofien den plats, som religionen lämnat tom. Den lovade en riktlinje i livet och skydd mot lyckans växlingar. Den erbjöd själasörjare och talade om omvändelse. Filosofien tog också ställning till religionen. Epikuros erkände gudarna men satte dem på undantag, nöjda med sin egen förträfflighet ingrepo de ej i människolivet. Av största betydelse blev en lära, som Platons andre efterträdare Xenokrates utvecklade ur några antydningar i mästarens skrifter, läran om daimonerna som mellanväsen mellan gudar och människor. Stoicismen förklarade gudarna som uttryck för naturens krafter och mänskliga drifter och omtydde myterna som allegorier. I spetsen av dess filosofiska system stod elden, identifierad med förnuftet, världsordningen, som det är människans plikt att följa. Det är en immanent, otillgänglig högste gud men hyllas ibland med verklig värme, t. ex. i Kleanthes’ berömda hymn, som identifierar ho- 1277 HELLENISTISK—ROMERSK RELIGION Tjįurdödande Mithras från 2dra årh. e. Kr. nom med Zeus. Världsordningen uppfattades som försynen. Stoicismen visade böjlighet mot religionen, den sökte förklara teckentydningar och siarekonsten. Dråpslaget mot den gamla religionen gav eu h em erismen, som förklarade gudarna som härskare i urtiden, vilka gjort erövringar, infört nyttiga inrättningar och blivit hållna för och dyrkade som gudar, en parallell till härskarekulten. Men såväl euhemerismen som filosofien erkände efter Platons förebild himlakropparna som gudar. Omslaget från rationalism och likgiltighet till trosvillighet inträffade omkr. 200 f. Kr., då de hellenistiska staternas maktlöshet under Roms framträngande och deras upplösning i det inre blev uppenbar, då greker i mer än ett århundrade levt omgivna av orientaliska folk, blandat sig med dem och mottagit djupa intryck av deras idéer och religioner. Till den kort därpå följande tiden höra två grupper av skrifter av den största betydelse för framtiden. Den ena uppbyggde på grundval avy den babyloniska tron på stjärnornas makt med hjälp av grekisk astronomisk vetenskap det astrologiska systemet, konsten att förutsäga framtiden ur stjärnornas rörelser, en genomförd determinism, som i de breda lagren blev populär som enklare spådomskonst, i synnerhet efter den julianska kalenderns införande. Den andra, som också 1278