HELLENISTISK—ROMERSK RELIGION anslöt sig till vissa satser inom den dåtida vetenskapen, utveckľade läran om kraften, attraktioner och repulsioner mellan alla ting i den organiska och oorganiska världen. Man kunde ej som vi skilja och mäta olika krafter, kraften blev hemlighetsfull, ockult. Med det romerska väldets upprättande nedsjönko de grekiska städerna till kommuner i riket, den gamla religionen förlorade det stöd, den haft i patriotismen, och levde kvar plägad av de högre samhällsskikten som rutin och litterär tradition. I storstäderna, som voro gromarken för religionens nya utveckling, upplöstes släktskapsbanden och den nationella samhörighetskänslan. Kosmopolitismen trädde i stället och religionen blev en individens angelägenhet, han kunde välja tro och gudar i den brokiga värld som omgav honom. Orientaliska gudar strömmade in i den antika världen, i Grekland framför andra Sarapis och Isis, den Stora Gudamodern från Mindre Asien med Attis vid sin sida blev populärare i västern, hennes kult hade införts i Rom redan 204 f. Kr. men omgivits med stränga restriktioner. I mitten av första århundradet e. Kr. hade de försvunnit och Attisfesten firades prunkande i Rom. Till hennes kult anknöts tauroboliet. Mithras dyrkades särskilt av soldater och sjömän, han saknas i Grekland. Dessa kulter ha störst betydelse som mysterier (jfr Mysteriereligioner). Alla forntida gudar voro bundna vid ort eller nation men kosmopolitismen krävde, åtminstone omedvetet, en gud som härskade över allt och alla. Det hjälpte föga att man förklarade de olika folkens gudar som uttryck för samma makter eller hopsmälte dem eller lät andra gudar uppgå i en. Gynnad av yttre omständigheter växte en tendens till monoteism fram. Liksom det romerska riket behärskades av en kejsare, borde också världsalltet behärskas av en gud. Beviset därför fann man i universums ändamäålsenliga ordning. De verkliga orsakerna ligga djupare. Filosofien uppställde sin högsta princip som den högste guden, vare sig Platons transcen- 1279 dente eller stoicismens immanente gud eller Aristoteles’ högsta princip, som sätter allt i rörelse utan att själv röras. Läran om en sådan högste gud framställes i den märkliga skrift »om världsalltet» som falskeligen tillagts Aristoteles. Denne Gud tyckte man sig finna i solguden men han tyngdes av sin fysiska företeelse. Solreligionen blev icke folklig men tjänade som ideologiskt underlag för kejsarens gudomlighet. Under 2 årh. e. Kr. var den övertygelsen allmän, att den högste guden var en, de övriga gudarna hans ståthållare, en kompromiss som inte hade några utsikter att hävda sig mot judendomens och kristendomens konsekventa monoteism. Denna tro främjades av den världsbild, som tack vare vetenskapens landvinningar slog igenom i början av den hellenistiska tiden och inpräntades i massan av astr ologien. Jorden är ett fritt svävande klot, som omgives av luftrymden och himlakropparnas sfärer. Den lägsta av dessa är månens sfär. Universum uppdelas i den föränderliga, ofullkomliga, förgängliga sublunara världen under månen och den eviga, gudomliga supralunara världen, himlakropparnas sfärer. I denna världsbild finnes en lucka mellan människornas och gudarnas hemvist, luftrymden. Den befolkades med daimonerna, som voro starkare än människan men i viss mån delade hennes brister men svagare än gudarna, som de tjänade. Bland dem funnos också onda daimoner. De gamla gudarna bragtes härigenom i en farlig närhet av daimonerna, den kristna polemiken drog ut konsekvensen, i det att den förklarade de hedniska gudarna för onda daimoner. Denna världsbild sammanhölls av kraftläran. Astrologien* lärde, att de från stjärnorna utgående krafterna orsakade alla företeelser på jorden och i människolivet. Skriften >Om världsalltet» låter den högste guden trona i himmelns höjd och därifrån fortplanta sin kraft från det högsta till de! lägsta. Kraftföreställningen, som är så vanlig i hedniska religioner, men i den gamla grekiska endast in!og en undanskymd plats, återkom i full styrka och ge- 1280