nomträngde uppfattningen av värld och religion. Man fann gudarna icke i naturföremålen utan i de krafter, som verkade det som antydes genom gudarnas olika namn. De olika gudarna förklaras även som den högste gudens krafter. Sedan den hellenistiska tidens slut talade man om gudarnas kraftyttringar som deras uppenbarelser. I hermetismen* avklädes människan sina egenskaper, uppstiger som ren kraft till den högsta himmeln och förenas såsom kraft med Gud. Genom sina »fysiska» förklaringar legitimerade kraftläran tron på _ daimoner, under, magi, trolldom, spådomskonst, amuletter. Genom vissa riter nedkallades gudens kraft i hans bild, det fanns »levande» och undergörande bilder. Daimonerna ägde krafter liksom gudarna, trollkarlens uppgift var att leda gudar och daimoner, krafter och ting, som voro utrustade med krafter. Detta beskrives utförligt i de magiska papyri, som i stort antal påträffats i Egypten. Krafttron möjliggjorde den förfärande utbredningen av vidskepelse och trolldomstro under senantiken. Antikens sista stora filosofiska system, nyplatonismen*, var en utpräglad tran scendentalism, men i religionen är transcendentalismen äldre. Den springer fram ur den religiösa erfarenheten, den mystiska känslan av förening med det översvinneliga, gudomliga i den hänryckning, i vilken människan känner sig befriad från kroppens fjättrar och höjd över sinneväriden. Följden därav är föråkt för det kroppsliga som ett hinder för föreningen med det gudomliga, praktiskt asketism. Vi finna detta i hermetismen, den hedniska formen av gnosticismen *. Härigenom skärptes den dualism, som hos Platon framträdde mellan den sinnliga världen och idéernas värld dithän, att företeelsernas värld blev den onda, den transcendenta den goda, gudomliga världen. I motsats till detta förlägger den iranska dualismen, som har förstärkt den grekiska, striden mellan det onda och det goda till denna världen. Gränsen mellan det onda och det goda, gudomliga, flyttades upp till den transcendenta världen, ödets härskare stjärnorna 41 1281 HELLENISTISK—ROMERSK RELIGION tillhöra den onda världen. Människan är en mikrokosmos söndrad i en materiell, förgänglig och en själslig, gudomlig del. I denna världsbild, till vilken kraftläran hörde, fanns plats för de företeelser, som uppträda i mystiska, exalterade strömningar. Alla dessa beståndsdelar sammanfogade de senare nyplatonikerna till ett stort religiöst-filosofiskt system. Under den transcendente guden stod en hierarki av intelligibla och intellektuella gudar, i vilken de gamla gudarna fingo plats allegoriskt tolkade. Den praktiska sidan var teurgi, konsten att framkalla uppenbarelser av gudar och daimoner, i själva verket magi under annat namn. Företeelser, som motsvara dem som nu förekomma i spiritistiska kretsar, intogo en framskjuten plats och med dem blandades charlataneri. Den viktigaste källan är Jamblichos’ skrift om mysterierna. De bildade höllo myterna om underjorden och straffen efter döden för fabler, men tron därpå levde kvar. I gravar nedlagda texter (de s. k. orfiska guldbladen) giva den döde anvisningar att nå sällhetens ort. I den nya världsbilden förlades straffen till luftrymden, från vilken själarna stiga upp till månen och slutligen till solen, under astrologiens inverkan tänktes de stiga upp genom planetsfärerna till den högsta himmeln. Underjordsstraffen utmålas i litteraturen, därpå beror skildringen i Petrusapokalypsen. Gravsederna visa, att den döde tänktes bo i graven. Måltider i den dödes hus och på begravningsplatserna ha fortsatt till våra dagar. Stor makt tillskrevs de dödas kvarlevor i trolldom och vidskepelse, själatron florerade. Det här sagda gäller särskilt senantiken. Litt.: M. P. Nilsson, Geschichte der griechischen Religion, 2 (München 1950); M. P. Nilsson, sammanfattande: Grekisk religiositet (Sthm 1946, kap. 2 och 3); J. Geffcken, Der Ausgang des griechisch-römischen Heidentums (2 ed. Heidelberg 1929); A. D. Nock, Conversion (Oxford 1933); G. Rudberg, ed., Antik världsbild och världsbetraktelse (Sthm 1936, Aristoteles, Om världsalltet) ; A.-J. Festugière—P. Faber, Le monde gréco-romain au temps de Notre Seigneur 1282