T R SSE A N SY ESSES K a aN Ett av Nousiskenotafiets bildfält. Biskop Henrik bäres på en öppen bår till Nousis kyrka. utan var tillika ett ledungståg; någon ockupationshär kan med avseende på tidens möjligheter ej förutsättas. H. synes ha stannat i Finland, där han predikat för folket, förrättat dop samt organiserat det primitiva kyrkliga livet, där sådant förefanns. Mångahanda bevis, arkeologiska o. a. tyda på, att kristendomen då redan hade vunnit någon spridning i Finland, i synnerhet bland den svenska befolkningen, som bebodde skärgården i sydvästra Finland, samt sporadiskt i vissa trakter i de närmaste finska landskapen, Satakunta och det egentliga Finland. Under en resa i Satakunta, enl. traditionen på isen av Kjulo träsk, dräptes H. av en storbonde vid namn Lalli den 20 jan. 1156. Denna dag blev sedermera hans festdag i Finland; i de svenska stiften utsattes denna till den 19 jan. Genom sin verksamhet blev H. Finlands (Åbo stifts) apostel. Redan på 1290-talet omtalas han som Åbo domkyrkas skyddshelgon. Hans relikers translation från Nousis kyrka, där han blivit begraven, till Åbo domkyrka, firades sedermera överallt i stiftet den 18 juni. H. blev föremål för den kyrkliga konsten under medeltiden, de finska mynten präglades med hans namn o. s. v. I Äbo domkyrkas sigill ingår fortfarande bhilden av hans av mördaren avhuggna finger. \ 1297 HERDAMINNE För hans grav i Nousis kyrka lät biskop Magnus II Tavast (1412—1450) förfärdiga ett praktfullt kenotafium. En kopia av detta synnerligen värdefulla minnesmärke av den medeltida konsten i Finland finns numera i Nationalmuseet i Helsingfors. Det organisationsarbete, som H. inledde i Finland, möjliggjorde landets införlivande med den romersk-katolska kyrkan, innan Novgorod blev färdigt att göra det grekisktortodoxt. Litt.: se under Erik den helige. Därtill: Vita et miracula sancti Henrici (med sångpart.) utg. av E. M. Fant (i Scriptores rerum suecicarum 2, Uppsala 1828); på svenska av 7. Lundén, Katolska perspektiv (Borgå 1947), på finska av A. Maliniemi och O. Manninen (i Suomen Kansalliskirjallisuus 4, Helsingfors 1930). Undersökningar t. o. m, 1927 se i: J. Jakkolas utförliga artikel om Henrik Pyhä (i Kansallinen Elämäkerrsto 2, Porvo 1929); därtill bl. a. J. Rinne, Pyhä Henriko (Helsingfors 1932); A. Maliniemi, De sancto Henrico 2 (Helsingfors 1942); M. Haavio, Piispa Henrik ja Lalli (Borgå och Helsingfors 1948). A. M—i HERDAMINNE, samling av biografier av prästerna i ett stift eller delar därav (ordet »minne» i betydelse »samling av minnesteckningar» använt även i andra sammanhang, t. ex. A. Stiernman, Svea och Götha höfdingaminne, 1745, vilken titel alldeles säkert tjänat som mönster för de äldsta, nedan nämnda herdaminnesförsöken av Tunaeus och Aurelius). Som litteraturart äro de svenska och finska h., med deras utförliga biografier, utan motsvarigheter i andra länder. Danska Præstehistorier, tyska Pfarrergeschichten, engelska Fasti (t. ex. H. Scott, Fasti ecclesiae Scoticanae, bd 1—7, new ed. 1915—28) inskränka sig i allmänhet till kortfattade, matrikelartade biografiska (och understundom genealogiska) uppgifter, medan de svenska, särskilt de nyaste, där material och omständigheter det medgiva, mer eller mindre utförligt teckna personerna och deras religiösa, kulturella och samhälleliga insatser. Som ett slags föregångare men säkert utan historiskt sammanhang med h. kan man betrakta de meddelanden (nomina sacerdotum defunctorum), som alltsedan katolsk 1298