1899; Trondhjems stift: A. Erlandsen, 1844 —55, L. Daae, 1863 (från reformationen till 1814); Tromsø stift: A. Erlandsen, 1857; för Kristiania (Oslo) stift finns (i Univ.-bibl. och Riksarkivet, Oslo), en Præstehistorie i manuskript av B. Svendsen (från 1860-talet). De sedan början av 1800-talet existerande s. k. Ecklesiastikmatriklarna, omfattande hela rikets prästerskap, H. Th. Ohlsson, Statistisk matrikel över sv. kyrkans prästerskap (utkommen sedan 1899 kontinuerligt med några eller något års mellanrum) och densammes Biografisk matrikel över sv. kyrkans prästerskap 1901, 1914 och 1934, samt de från slutet av 1700-talet utkommande s. k. Stiftsmatriklarna ha närmast till syfte att tillgodose det aktuella behovet. För de sistnämnda har ramen under de sista årtiondena emellertid vidgats, så att de numera innehålla allehanda notiser och översikter, som komma att få sin betydelse för framtida kyrko- och stiftshistorisk forskning. B. O. HERESI, av grek. «ipsos, som betyder val, sedan även utvalt religiöst parti, schismatisk sekt. Att h. även kommer att betyda kätteri, irrlära, beror därpå att avvikande mening i fråga om läran alltid leder till partisöndring och schismatiskt väsen liksom omvänt bakom sekten alltid gömmer sig någon kättersk mening eller irrlära. Såsom Josephus betecknat fariséerna, sadducéerna och essenerna h., så användes i Apg. om fariséerna (15:5; 26:5), sadducéerna (5:17) och de palestinensiska kristna (24:5, 14; 28:22) samma ord. Paulus räknar (1. Kor. 11:19) med h. i betydelse av partier såsom nödvändiga bland de kristna för att det skall bli uppenbart vilka som hålla provet. Så länge det icke fanns någon bestämd läronorm eller fast läroinstans, var på kristet håll bruket av begreppet h. oklart. Men i 2. årh. skärptes begreppet och alltifrån Justinus Martyren användes ordet h. om gnosticismen?*. Ansatser till h. kommo i äldsta kristen tid från den omgivande hedendomen, t. ex. i fråga om deltagande i avgudaoffer och otukt (jfr Upp. 1301 HERESI 2:14) och från judendomen i fråga om vissa idéer och bruk. Kol. 2 tar sikte på vissa judiska förbud angående mat och dryck. Men först sedan kampen mot gnosticismen, varav spår finnas redan i urkristendomen, blossat upp efter 150, fylles begreppet h. med ett klart innehåll, varom Clemens Alexandrinus, Irenaeus och Tertullianus ge besked. Från sagda tid har kampen mot olika h. varit en utomordentligt viktig faktor i dogm- och symbolbildningen (se Dogm och Oldkirkelige symboler). Hos kyrkofäderna under 2200-talet betyder h. avvikelse från den kristna trons grundläror och bestraffades med uteslutning ur kyrkan. Sedan slutet av 300-talet ha de romerska kejsarna fogat sig i den kyrkliga uppfattningen, att det ålåg dem att bruka statlig makt mot heretikerna för att upprätthålla den rena läran. Straffen voro av olika slag; dock brukades dödsstraff endast mot vissa heretiker, t. ex. manikeer, och mot sektledare vid utövandet av undervisande verksamhet, vid bruket av vigningar och vid hållandet av offentliga gudstjänster för att stärka villfarande meningar. Omsider upphörde de statliga kättarlagarna att gälla och överläts åt kyrkans myndigheter att bestraffa heretikerna. Under 1100- och 1200-talen, då talrika nya sekter uppstodo och utbredde sig, framför allt katharerna, började en livlig kyrklig lagstiftande verksamhet mot kättarna. Stundom kom emellertid icke kyrkan ensam att i detta avseende bära det världsliga svärdet, utan det delades tid efter annan inom skilda riken med den statliga makten. Dock var den kyrkliga lagstiftningen samtidigt angelägen om att betona, att h. obestridligt hörde till kyrkans forum. I enlighet därmed kommo särskilda påvliga kättardomstolar till stånd, vid vilka man använde inkvisitoriskt förfarande (se Inkvisition). Hela denna utveckling har möjliggjorts genom den romersk-katolska uppfattningen om det kyrkliga dogmat såsom på en gång tros- och lärosats och juridiskt bindande och förpliktande rättsregel (se Dogm). I princip intar den romersk-katolska kyr- 1302