HERRENS TJÄNARE. Sångerna om H. (hebr. E'bed Jahve), är den hävdvunna benämningen på följande fyra partier ur Jesajaboken, 42:1—4; 49:1—6; 50:4—9; 52: 13—53: 12. Avgränsningen är nagot osäker och somliga forskare räkna hit ytterligare några avsnitt. Även till sitt ursprung äro sångerna omtvistade. Medan somliga anse, att de ha samma upphovsman som de omgivande kapitlen, den s. k. Deutero-Jesaja, betraktas de av andra som interpolationer av äldre eller yngre datum. En annan fråga är huruvida sångerna skola ses som en självständig enhet eller böra sättas i relation till den omgivande texten. Med all reservation för avvikande meningar torde man kunna tala om en viss samstämmighet på följande punkter: sångerna böra begränsas till de ovan nämnda; dessa utgöra en enhet och äro för sin tolkning beroende av varandra; de ha samme upphoysman som de omgivande kapitlen. Svårare är emellertid frågan om sångernas innebörd och betydelse. Vem är Tjänaren? Somliga se i Ebed Jahve-gestalten folket Israel självt. Andra söka identifiera honom med olika historiska personligheter. Mose, Ussia, Jeremia, Cyrus, Jojakin, en okänd samtida till profeten, Serubbabel och Deutero-Jesaja själv ha alla funnit sina förespråkare. Andra åter se i Tjänaren en kommande Messiasgestalt. Framför allt har den fjärde sången sedan gammalt tolkats som en profetia om Kristus. Varken den kollektiva eller den individuella tolkningen torde någonsin kunna bli allmänt accepterad, och detta därför att profeten själv sannolikt inte haft en helt entydig föreställning om »Tjänaren». Bäst torde man göra rättvisa åt de skiftande och delvis motstridiga dragen i tjänaregestalten, om man antar, att profeten åsyftat Israel, men att hans skildring förtätats till att gälla antingen »det sanna Israel», de fromma eller, så framför allt i den fjärde sången, en individ, som får representera folket och som på ett sätt som ingen tidigare anat skall förverkliga dess uppgift. Som bärare av denna upphöjda roll kan man inte gärna tänka sig vare sig profeten 1305 HERRENS TJÄNARE själv eller någon av hans samtida och inte heller någon historisk gestalt i det förflutna. I sin mest sublima utformning — och detta gäller särskilt kap. 53 — visar skildringen av Tjänaren hän på en kommande Messiasgestalt. Lättare att fixera än Tjänarens gestalt är det uppdrag han fått. I första sången heter det, att »han skall utbreda rätten bland folken», d. v. s. föra den sanna religionen vidare till hedningarna. I den andra sången säges det ännu tydligare, att han skall vara »ett ljus för hednafolken, för att min frälsning må nå till jordens ända», 49:6. Tjänarens missionsuppdrag grundar sig på hans utkorelse, 42:1; 49:1, 5. Det synes sannolikt, att det här är folket som föresvävar profeten: »Du är min tjänare, Israel, genom vilken jag vill förhärliga mig», 49: 3. När det något längre fram heter, att Tjänaren skall föra Jakob tillbaka till Jahve och att han skall upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel, 49:5f., är detta intet avgörande bevis mot den kollektiva tolkningen. Israel har en mission gentemot sig själv likaväl som gentemot andra, skall föra alla sina barn till Jahve men dessutom göra hans härlighet känd över hela världen. Härmed är emellertid det rika innehållet i tjänaresångerna ej uttömt. I tredje sången få vi höra, att uppdraget innebär lidande för Tjänaren, 50: 6, och i den sista sången säges det klart ifrån, att det är just kraft av sitt lidande som Tjänaren förmår utföra sitt uppdrag, 53:3f. Hur tjänaregestalten än skall uppfattas, är det tydligt, att profeten här givit uttryck åt en av de mest betydelsefulla och fruktbärande idéer religionshistorien känner: tanken på det ställföreträdande, återlösande lidandet. Även om det synes sannolikt, att profeten åtminstone i de båda första sångerna haft i tankarna Israel och dess mission bland folken, är det omöjligt att betrakta själva tjänareföreställningen som resultatet av profetens syn på folkets historia. De förexiliska profeterna hade förklarat, att folkets lidanden voro självförvållade, och det är sannolikt att Deutero-Jesaja delat 1306