HERRNHUTISMEN denna uppfattning, såsom framgår av inledningen till kap. 40, där det fastslås, att Israel har lidit för sina egna synder: »Trösten, trösten mitt folk, säger eder Gud. Talen ljuvligt till Jerusalem och prediken för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen av Herrens hand för alla sina synder.» Tjänaren däremot lider ej för sina egna synder, och meningen med hans lidanden är inte förlåtelsen för honom själv: »Han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade... fastän han ingen orätt hade gjort, och fastän svek icke fanns i hans mun... han som bar mångas synder och bad för överträdarna», 53:5 f. Vi stå här inför ett irrationellt moment i profetens förkunnelse, som lyfter denna högt över den mänskliga logikens sfär. Här har profeten inte längre folket i tankarna utan en person, en kommande Messiasgestalt. Den traditionella messiastolkningen har i allmänhet varit starkt konservativ i sin bibelsyn och baserats på en mekanisk verbalinspirationslära. Mycket ofta har man sett det avgörande beviset för denna tolkning i vissa rent verbala likheter mellan vad som säges om Tjänaren i Jesajaboken och om Kristus i N.T. Under de senaste femtio åren har emellertid en annan, ickefundamentalistisk messiastolkning sett dagen. Dess anhängare vilja i messiastron se en konsekvent och betydelsefull utvecklingslinje genom hela G. T. Profetens vision av den lidande Tjänaren har blivit verklighet i Kristus. Han är profetians fullkomnare och den som förverkligat tjänaregestalten. Det avgörande är härvidlag inte vissa verbala överensstämmelser mellan vad som säges om Tjänaren hos Deutero-Jesaja och om Jesus i evangelierna. Dylika överensstämmelser kunna naturligtvis aldrig bevisa, att profeten medvetet och speciellt tänkt på Kristus, så att Jes. 53 skulle vara en ren antecipering av vad som sedan skedde. En sådan uppfattning medför risk att betrakta N.T. blott som ett bihang om den 1307 heliga Skrifts yttre uppfyllelse och är endast ägnad att fördunkla det faktum, att det var något nytt som skedde med Kristus. Den i evangelierna vanligaste beteckningen för Jesus är Kristus, en grekisk översättning av Messias. Den benämning han själv helst begagnade för sig var Människosonen. I den davidiske Messias såg man enligt gängse uppfattning en politisk ledare, som skulle återställa Israels nationella makt och oberoende. På samma sätt var Människosonen en symbol för de heligas jordiska konungadöme. Men de föreställningar som ligga bakom dessa beteckningar ha i N.T. blivit avsevärt modifierade därigenom att Jesus samtidigt betraktade sig som den lidande Tjänaren, vilkens mission skulle fullbordas genom lidande och bitter självförnedring. Man kan därför säga att i Kristus blevo profeternas framtidsdrömmar på samma gång omvandlade och förverkligade, förverkligade på ett djupare sätt än deras upphovsmän någonsin hade kunnat ana. Se även Messias, Människosonen. Litt.: B. Duhm, Das Buch Jesaja übersetzt und erklärt (Göttingen 1892, har varit av grundläggande betydelse för uppfattningen av tjänaresångerna; betecknar brytningen med den kollektiva tolkningen; nya uppl. 1902, 1914, 19292); S. Mowinckel, Der Knecht Jahwäs (Giessen 1921); H. W. Robinson, The cross of the servant: A study in Deutero-Isaiah (London 1926); H. S. Nyberg, Smärtornas man. En studie till Jes. 52, 13—53, 12 (i Svensk exegetisk årsbok 7, 1942, s. 5—82) ; I. Engnell, Till frågan om Ebed Jahvesångerna och den lidande Messias hos »Deutero-Jesaja» (i Svensk exegetisk årsbok 10, 1945, s. 31—65); C. R. North, The suffering servant in Deutero-Isaiah. An historical and critical study (London 1948, en uttömmande och synnerligen värdefull monografi); N. H. Snaith, The servant of the Lord in Deutero-Isaiah (Studies in Old testament prophecy, presented to T. H. Robinson, Edinburgh 1950, s. 187—200); H. H. Rowley, The Suffering Servant and the Davidic Messiah (Oudtestamentische Studiën 8, Leiden 1950, s. 100 —136); J. Lindblom, The servant songs in Deutero-Isaiah (Lunds univ. årsskr. 1951:5). G.G. HERRNHUTISMEN. H .s eller brødremenighedens første historie er nøje forbundet med dess stifteres person. Nikolaus Ludwig von Zinzendorf (tysk 1308