rer. Dessa fördela sig på en ordinationsmaktens h. (hierarchia ordinis) samt en jurisdiktionsmaktens h. (ñAierarchia jurisdictionis) var och en med sina grader. Av dessa härledas vissa från gudomlig, andra från kyrklig rätt. Inom ordinationsmaktens h. räknas diakon-, presbyter-, och biskopsvigningarna vara av gudomligt ursprung; ostiarie-, lektors-, exorcist-, akolut-, och subdiakonvigningarna äro däremot mänskliga inrättningar. De rättigheter som åtfölja samtliga dessa vigningar kunna återkallas i samband med frånträde av en kyrklig befattning. Däremot träder vigningen aldrig ur funktion. Den som återgått till lekmannaståndet mottar sålunda icke ny vigning vid återinträde i kyrkans tjänst. I allmänhet kunna endast medlemmar av ordinationsmaktens h. tillhöra jurisdiktionsmaktens, ämbetsinnehavarnas h. Kyrkoherdar, biskopar o. a. måste sålunda innan de mottaga sina ämbeten ha erhållit mot dessa svarande vigningsgrader. En position inom jurisdiktionsmaktens h. kan även den förloras genom förlust av ämbetet, när en fullmakt eller ett uppdrag löpt ut. I den långa raden av ämbeten och institutioner intaga två en särställning såsom gudomligt instiftade, nämligen p rimatet och episkopatet. Alla andra ha inrättats av kyrkan och kunna härledas från de två nämnda. Bland dem som företräda den påvliga jurisdiktionen märkas det allmänkyrkliga konsiliet, kardinaler, den påvliga kurian, legater, patriarker, metropoliter, plenar- och provinsialkonsilier, apostoliska vikarier etc. Den episkopala jurisdiktionsmakten kan anförtros åt bl. a. hjälpbiskopar, stiftssynoder, den biskopliga kurian, domkapitel, kyrkoherdar och deras vikarier o. s. v. Den grekisk-anatoliska kyrkans hierarchia jurisdictionis är ännu starkare differentierad än den romersk-katolskas. H:s uppgift i den grekisk-anatoliska kyrkan är f. ö. framför allt att vara tjänare åt de gudomliga mysterierna, sakramenten. I de protestantiska kyrkorna — den anglikanska dock undantagen — ger 1321 HIERONYMUS läran om det allmänna prästadömet intet utrymme för en h. Mot den delning av kyrkomakten i en potestas ordinis och en potestas jurisdictionis som förekommer i den lutherska kyrkans bekännelseskrifter — den förra omfattande ordets predikan, meddelande av syndaförlåtelse och sakramentsutdelning, den senare nyckelmakten d. v. s. exkommunicering av uppenbara syndare samt deras absolution — svarar sålunda ingen ñňierarchia ordinis eller h. jurisdictionis. Tendenser till en skarpare gränsdragning mellan präster och lekmän möta emellertid under vissa skeden även inom lutherdomen och återkomma i nutiden, ofta under påverkan från anglikanskt håll. Härvid söka vissa riktningar på lutherskt vis stöd i N. T. för en luthersk h., under det att andra synas mena, att man oberoende av ett sådant kan börja med att upprätta en hierarchia ordinis. 'Til\ en sådan utgör den redan förekommande diakonvigningen — ej att förväxla med invigningen av kyrkliga socialarbetare — en begynnelse. Litt.: M. Bierbaum, Hierarchie. (Lexikon für Theol. u. Kirche. 5., Freiburg im B., 1933, med talrika litt.anvisn.); P. Hinschius, System des katholischen Kirchenrechts. »Die Hierarchie und die Leitung der Kirche durch dieselbe.» (1—6: 1. Berlin 1869—97). SiK HIERONYMUS, en av Vestens 4 store kirkelærere (se Kirkefedre), f. i 340-årene (344?), d. 420. Født og oppvokset i en kristen familie i Dalmatia på grensen mellom Østen og Vesten, skulle han bli et bindeledd mellom Østkirken og Vestkirken. Reiste som ung mann til Rom og studerte litteratur, retorikk og filosofi. Her lot han seg døpe; i det 4. årh. var utsettelse av dåpen til voksen alder alminnelig. Opptatt med litterære studier i Gallia (Trier) bestemte H. seg for det asketiske liv. 373 reiste han med noen venner til Orienten for å leve som munk. Etter å ha besøkt mange steder i Lilleasia og å ha gjort et lengre opphold i Antiokia slo H. seg ned blant eneboerne i ørkenen i Chalkis. Som asketisk øvelse lærte han seg her hebraisk. Han medbragte sine klassiske forfattere i ørkenen, og har