Hon kan återfödas som växt, som djur, som människa. Avgörande är gärningen, k arm a. Karmas lag är vedergällningens obönhörliga lag. Den fattige och sjuke har sina dåliga gärningar i ett föregående liv att skylla för sin olycka. Om han uppfyller sina plikter efter kastens bud, kan han hoppas på ett bättre öde i nästa existens. Tron på samsara och karma tillfredsställer ett behov av rättvisa i tillvaron men föder också ett djupt frälsningsbehov. Målet för den frommes strävan är i första hand en högre existensform i nästa tillvaro, i sista hand emellertid befrielse från varje form av återfödelse. Enligt Upanishaderna är varje form av handling ett hinder för frälsning. Man måste lämna offertjänst och aktivt liv för att i meditation vända sig inåt sitt eget jag. Avkopplad från yttervärlden upplever man då identiteten mellan jaget, atman, och världssjälen, bra'hman. Individualiteten försvinner, människan uppgår i världsalltet såsom floden rinner ut i oceanen. Enligt Bhagavad-Gita kan emellertid frälsning nås även i förening med aktivt handlande. Lika litet som vattendroppen häftar vid lotusblomman, häftar gärningen vid den som handlar utan tanke på straff eller belöning, med sinnet helt riktat på gudomen. Fastän Bhagavad-Gita betonar vikten av att uppfylla kastplikterna, inskärper den dock även nödvändigheten av meditation och ger anvisningar för yogateknik. En särskild riktning inom h., y o g a-skolan, har koncentrerat sig på meditationens teknik: andningsövningar, kroppens placering, sinnesorganens koncentration etc. I riktig yoga ingå icke självplågeri eller uppseendeväckande konstfärdigheter, sådana som demonstreras av de s. k. fakirerna. Mellan de hinduer, som i Upanishadernas anda söka frälsning i sitt eget inre, och dem, som inför gudabilder bära fram offer för att avvända sjukdomar och andra olyckor, är avståndet ofta stort. Gudarna, som dyrkas både i ofantliga, rikt utsmyckade tempel och vid små altaren utmed vägarna, äro många. I folkfromheten framträda ofta 1329 HINDUISM Dansande Shiva. Bronsfigur från Sydindien, troligen från 1100-talet. skräckinjagande gudar och gudinnor, som sända pest och olycka. De avbildas gärna med många armar och ben, symboliserande deras övermänskliga makt. De gudar, som dominera i Rigvedas hymner, dyrkas numera knappast. I förgrunden står en trefald, trimu’rti: Brahma, Vishnu, Shiva. Brahma har en abstrakt karaktär och dyrkas föga i jämförelse med de bägge andra. Vishnu dyrkas i skilda uppenbarelseformer, avatarer, eg. nedstiganden. Bhagavad-Gita berättar om hans uppenbarelse som Krishna, vilken på slagfältet undervisar Arjuna om frälsningsvägen. I Bhagavata-Purana uppträder Krishna som flöjtspelande yngling, vilken väcker herdeflickornas kärlek. I eposet R am ayana uppenbarar sig Vishnu som hjälten Ram a. Både som Krishna och Rama blir Vishnu föremål för hängiven tillbedjan, bhakti, särskilt i n. Indien. I s. Indien dominerar Shiva-dyrkan. Shiva avhildas ofta dansande den kosmiska dans, varigenom världen skapas. Som hans gemål 1330