ler den naturligtvis helt utanför dess kompetens att vetenskapligt besvara. 1) Med hänsyn till den förra frågan kan man skilja mellan »historiska» och »ohistoriska» religioner, d. v. s. sådana, vars väsentliga trosinnehåll är knutet till (verkliga eller påstådda) historiska händelser, och sådana, där detta icke är fallet. Till den sistnämnda gruppen hör t. ex. de indiska religionerna eller de hellenistiska mysteriereligionerna. Till den förra hör däremot judendomen och islam samt i eminent mening kristendomen. Inkarnationen, tron på Guds uppenbarelse i Kristus, på hans lidande, död och uppståndelse är nämligen en tro på historiska fakta, med vilka kristendomen står och faller. Den historiska vetenskapen kan givetvis inte bevisa sanningen av denna tro. Den kan visserligen på goda grunder tillbakavisa det dilettantiska försöket att reducera allt detta till »myter» och den kan även med bestämdhet påstå, att uppståndelsen var ett huvudstycke i den äldsta kristna församlingens tro. Men längre kan den såsom vetenskap icke gå. I enlighet med ovan antydda nyorientering ställer nutida religionsvetenskap icke längre frågan om »den historiske Jesus» utan om »urförsamlingens tro om Jesus». Det hör alltså till kristendomens e g e nart att den är historiskt orienterad. Trots att man hos Paulus icke finner många uppgifter om »den historiske Jesus» är inkarnationen, Kristi död och uppståndelse såsom historiska verkligheter för honom ett absolut »huvudstycke» (jfr Rom. 8: 3 ff.; Gal. 4:4 m. fl. st.). Med säker blick tar Augustinus sikte på inkarnationen som det som skiljer kristendomen radikalt från alla hedniska frälsningsläror. Med anknytning till Joh. 1: 1—14 säger han sig på ett berömt ställe i »Confessiones» (VII, c. 9) hos »filosoferna» (nyplatonikerna) ha läst hela logosläran. Men om att »Ordet vart kött och bodde ibland oss» fanns intet hos dem. Detta är för Augustinus historiens centrala faktum. Tid och evighet, historiskt och »överhistoriskt> har däri mötts och tidslivet har därmed från ett blint skeende 1333 HISTORIA OCH RELIGION blivit ett frälsningsdrama. På denna grund bygger Augustinus hela sin historiefilosofi, (främst utvecklad i »De civitate Dei»), som för västerländsk åskådning haft en så enorm betydelse. (Ännu den evolutionistiska historieuppfattning, som alltjämt behärskar det populära tänkesättet, är åtminstone i väsentliga stycken en sekulariserad form av den av Augustinus grundlagda kristna historiefilosofien.) Ä andra sidan har det stundom ansetts som en svaghet hos kristendomen, att dess åskådning är förankrad i historiska fakta, och det har icke saknats försök att frigöra den ur detta sammanhang. Redan de gnostiska riktningarna torde ur denna synpunkt kunna betraktas som sådana. I den av nyplatonismen påverkade medeltida mystiken kan man ofta spåra en liknande tendens. Så t. ex. är hela det historiska dramat om Kristi födelse, liv, död, uppståndelse för Mäster Eckhart blott en symbol för den mystiska gudsfödelsen i människan. — De flesta senare strävanden att skilja »skal» och »kärna», tillfälliga utanverk och bestående tidlösa sanningar, har varit försök att rensa ut det historiska elementet och behålla det »överhistoriska». Så idén om en »naturlig» religion eller »förnuftsreligion», som skulle vara identisk med kärnan i kristendomen. Mycket typisk för denna tanke är Lessings kända sats: »Tillfälliga historiska sanningar kan aldrig utgöra bevis för nödvändiga förnuftssanningar». Kants skarpa gränsdragning mellan det »statuariska» och det »moraliska» elementet i religionen hör in i detta sammanhang. »Dass ein Geschichtsglaube Pflicht sei und zur Seligkeit gehöre, ist Aberglaube», förklarar han. — I våra dagar har den liberala teologiens försök, att som »kristendomens väsen» se »Jesu enkla lära», befriad från alla tidsbetingade »dogmatiska utanverk» präglats av en liknande tendens. På så sätt vill t. ex. Harnack få fram evangeliets »tidlösa» sanningar (»Kristendomens väsen»). Denna metod lider av två väsentliga svagheter. 1) Förfar den godtyckligt såtillvida, som den till »legenden» eller till »församlingsteologien» förvisar 1334