E. L. Tuvesson, Millennium and Utopia (London 1949); A. Nygren; Filosofi och motivforskning (Sthm 1940); N. Söderblom, Den levande Guden (Sthm 1932); E. Troeltsch, Der Historismus u. seine Probleme (Gesammelte Schriften III, Tübingen 1922). A. A—g HISTORIEFILOSOFI betyder dels de historiska vetenskapernas logik och kunskapsteori, dels en lära om den historiska utvecklingens väsen i samband med en allmän filosofisk världsuppfattning. H. i ordets första mening har att undersöka h i storieforskningens förutsättningar och metoder. Till dess centrala problem hör den livligt debatterade frågan om förhållandet mellan historisk och naturvetenskaplig metod. Under 1800-talet hävdade flera tänkare (Comte, Buckle, Lamprecht), att historien måste tillämpa naturvetenskaplig metodik, om den skall gälla som sträng vetenskap. I opposition mot denna uppfattning sökte de tyska filosoferna W. Dilthey, W. Windelband och H. Rickert att påvisa historiens vetenskapliga egenart i förhållande till naturvetenskapen. Enligt Dilthey vill naturvetenskapen »förklara» företeelserna genom att påvisa deras lagbundna samband. Historien och den humanistiska forskningen över huvud vill »förstå» sina föremål genom att se dem som led i ett meningsfullt sammanhang. Windelband och Rickert ställa historiens individualiserande begreppsbildning mot naturvetenskapens generaliserande förfaringssätt. Bland andra filosofer, som behandlat historiens kunskapsproblem, kunna nämnas tysken G. Simmel och italienaren B. Croce. H. i betydelse av spekulation över det historiska skeendet har gamla anor i västerländsk idéhistoria. Man finner ansatser till en sådan i antikt tänkande (Hesiodos’ pessimistiska lära om världsåldrarna, framstegstanken i Lucretius’ >De rerum natura», tanken på kretsloppsprocesser i det politiska skeendet hos Polybios). För kristendomen kommer världshistorien att te sig som ett enhetligt och meningsfullt skeende. Augustinus utvecklar i »De Civitate Dei» en historisk helhetsupp- 1337 HISTORIEFILOSOFI fattning, som bestämmer medeltidens tänkande och sträcker sina verkningar långt in i nyare tid. Historien blir för honom ett drama, vars ledmotiv är kampen mellan Gudsriket och den onda världsmakten. De olika tidsåldrarna äro akterna i detta drama. Världsutvecklingen går mot ett transcendent slutmål och betraktas i belysning av detsamma. I sekulariserad form återkommer detta perspektiv i de framstegsteorier, som företräddes av cartesianska författare under 1600-talet och under upplysningstiden utformades till en totalbild av mänsklighetens utveckling. Tänkare som Turgot och Condorcet betraktade historien som släktets mödosamma vandring mot en inomvärldslig fullkomning. Herder och romantiken fördjupade den historiska uppfattningen och sökte förstå varje tidsålder i dess egenart. Utifrån sin idealistiska världsåskådning tolkade Hegel världshistorien som ett fortskridande mot allt högre stadier genom lidanden och tragiska konflikter. Varje stadium är ett nödvändigt led i den dialektiska processen. Alla kulturformer äro dömda att gå under men bevaras på samma gång som moment i högre helheter: de bliva »aufgehoben und aufbewahrt». Karl Marx tog den dialektiska metoden i arv men ersatte Hegels idealistiska metafysik med en »materialistisk» uppfattning, som finner utvecklingens drivkrafter i tekniskt-ekonomiska faktorer. Genom en serie av klasstrider går utvecklingen fram mot ett klasslöst, socialistiskt samhälle. Upplysningens rationalistiska framstegsteori fick en fortsättning i A uguste Comtes lära om framåtskridandet från de teologiska och metafysiska stadierna till ett »positivt» stadium, där den exakta vetenskapens anda dominerar. Hos Herbert Spencer utmynnade utvecklingsläran i en framstegsoptimistisk samhällsfilosofi, bestämd av den samtida liberalismens idealbildning. Historien går enligt honom från ett krigiskt (militärt) stadium till ett industriellt stadium, där individerna vinna allt större frihet och den allmänna välfärdsnivån mer och mer stiger. I skarp motsats till denna optimism står 1338