HJÄRNE den pessimistiska h. som utvecklas i E duard v. Hartmanns »Philosophie des Unbewussten». Historien är för honom historien om de mänskliga lyckoillusionerna. Dessa genomskådas mer och mer, och till sist komma människorna att befrias från lusten att leva vidare i denna lidandets värld. En pessimistisk h. framträder i Oswald Spenglers bekanta »Untergang des Abendlandes» på grundval av en teori om kulturformernas nödvändiga uppblomstring, mognad och avtynande. En mera optimistisk, av Hegel starkt influerad syn på historien kommer till uttryck i Benedetto Croces arbeten. Det sista stora försöket till en historisk syntes representeras av A. J. Toynbee, som i sitt ännu ofullbordade arbete »A Study of History» karakteriserar den mänskliga kulturens huvudformer och studerar betingelserna för deras utvecklingsgång. Litt.: G. Simmel, Die Probleme der Geschichtsphilosophie (Leipzig 1907); Th. Haering, Die Struktur der Weltgeschichte (Tübingen 1921); E. Troeltsch, Der Historismus und seine Probleme. Gesammelte Schriften, 3 Bd. (Tübingen 1922); N. Berdjaev, Der Sinn der Geschichte (Darmstadt 1925); H. Sée, Science et philosophie de l'histoire (Paris 1928); H. Rickert, Die Grenzen der naturwissenschaftlichen Begriffsbildung. Eine logische Einleitung in die historischen Wissenschaften (5 ed. Tübingen 1929); A. J. Toynbee, A study of history 1—6 (London 1934— 1939); A. J. Toynbee, Civilization on trial (London 1948, svensk övers. Kulturen inför domen, Sthm 1949); A. L. Rowse, The use of history (2 ed. London 1946, populär introduktion); J. E. Salomaa, Philosophie der Geschichte (Annales Universitatis Turkuensis XXXV, Turku 1950, god sammanfattning av ämnet). G. A. HJÄRNE, Harald, svensk historiker, f. 2/5 1848, d. i Uppsala 6/1 1922. Docent i historia i Uppsala 1872, e. o. professor 1885, ord. professor 1889. Led. av Svenska akademien 1903. — Riksdagsman 1903—08, 1912—18. H. tillhörde den adliga ätt, vars grundare och stamfader var den som naturforskare och kulturpersonlighet berömde Urban Hjärne (d. 1724). Även å mödernesidan hade han ett starkt intellektuellt påbrå: hans morfader var den rättslärde Jo- 1339 Harald Hjärne. han Gabriel Richert, mest känd som banerförare för liberala ideer under Karl Johanstiden. Själv gjorde han sig tidigt bemärkt ej blott genom framstående vetenskapligt författarskap, till en början inriktat främst på svensk och nordisk författnings- och rättshistoria, utan också genom politisk publicistik. Kännetecknande för hans ungdomsår var eljest samarbetet och den ideella frändskapen med en något äldre fackkollega, den ävenledes geniale Hans Forssell, men medan denne snart kom att för längre tid helt fångas av politiken, blev H. vetenskapsmannens och universitetslärarens bana trogen, låt vara med bibehållande av sitt livliga intresse för samtidspolitiska spörsmål. Redan som docent lade han grunden till en universalhistorisk lärdom, som i fortsättningen oavlåtligen vidgades och fördjupades därhän, att han vid sin död med rätta kunde karakteriseras som den lärdaste historiker Sverige ägt, i det fallet tillika en av samtidens främsta (L. Stavenow). Av fundamental betydelse för denna hans vidsträckta orientering blevo hans delvis långvariga utrikesresor i början av 1880-talet, under vilka han bedrev intensiva arkivforskningar 1340