framför allt i Ryssland och Polen och utbildade sig till en eminent kännare av den slaviska folkvärlden. Vid samma tid väcktes också på allvar hans håg för studiet av de stora religiösa och kyrkliga sammanhangen i historien. Det ursprungliga incitamentet härvidlag synes ha varit hans strävan att klargöra den allmänna bakgrunden för den brytning mellan protestantiskt och katolskt, som tog sig uttryck i 1590-talets europeiskt betydelsefulla revolution i Sverige. Av hans forskningar på detta område blev avhandlingen » Sigismunds svenska resor. Bidrag ur polska och italienska källor» (1884) en framför andra värdefull frukt. Trehundraårsminnet 1893 av Uppsala möte och högtidligheter 1892 och 1894 till hugfästande av Gustav II Adolfs minne föranledde så en rad lysande essäer, kännetecknade lika mycket av tankekraft och djup inlevelse som av det glansfulla i själva framställningssättet (»Renässans och reformation», »Upsala möte», »Gustaf Adolfs minne», »Vårt trosarf efter Gustaf Adolf»; alla omtryckta i den till Nathan Söderblom, H:s personlige vän, dedicerade essäsamlingen »Svenskt och främmande», 1908). Ät » Gustaf Adolf, protestantismens förkämpe» ägnade H. några år senare, 1901, en särskild bok, som får anses vara ett av hans yppersta verk (delvis även i tysk översättning 1902). Efter att under mellantiden bl. a. ha bedrivit banbrytande forskningar i Karl XII:s historia utgav han 1912 (på grundvalen av Olaus Petriföreläsningar) den allmänhistoriska exposén »Stat och kyrka», tillägnad teol. fakulteten i Uppsala som tack för teol. doktorsgraden honoris causa 1911. Detta magistrala arbete kan sägas vara ett slutligt monument över hans mångåriga studier i ett ämne, som i hög grad fängslade honom och som han med tydlig förkärlek behandlat även i skrifter av i huvudsak annan karaktär, t. ex. »Revolutionen och Napoleon» (1911). Bland hans specialstudier inom gränsområdet mellan svensk kyrko- och profanhistoria märkas främst den metodiskt nyorienterande undersökningen »Reformationsriksdagen i Västerås» (1893) och en medeltidshistorisk programskrift, »Kyrkliga 1341 HOLBERG .inflytelser inom Sveriges äldre statsrätt» (1902). Som universitetslärare har han knappast — om man bortser från E. G. Geijer — haft sin like bland svenska historiker, också därutinnan befruktande jämväl kyrkohistorisk forskning i sitt hemland. Vad H:s politiska verksamhet angår, betydde han mindre i praktisk gärning (partiman var han egentligen aldrig) än genom programmatisk skärpa (»försvar och reformer») och genom sin ofta om siarblick vittnande syn på det allmänna världsläget. I livsåskådningsfrågor var han i regel aristokratiskt förbehållsam och yppade inte gärna sin innersta övertygelse, men i hans författarskap finner man, »liksom glimtvis», märkliga och ofta gripande uttryck för en kristen, manligt protestantisk idealism (jfr L. Stavenow i Hist. tidskr. 1922). Under ett kortare skede, i början av 1890-talet, deltog han ivrigt i religionsdebatten, varvid han riktade skarp kritik mot positivismen och i all synnerhet mot fritänkaraposteln V. Lennstrands »utilism» (se härom G. Landberg, »H. H. i religionsdebatten», 1951). Det var i det sammanhanget hans vänskap med den då unge Nathan Söderblom, vars religiösa och vetenskapliga tänkande han starkt påverkade, grundlades. Litt.: Av Hjärnes »Samlade skrifter» ha hittills fyra band utkommit (1932—40) under redaktion av hans son, prof. Erland Hjärne. Gd Cn HOLBERG, Ludvig, (1684—1754), f. i Bergen, d. i København. Da H.s fader døde 1686, og moderen 1695, blev det hendes familie, der tog sig af de forældreløse børn. Moderens fader var præst, hendes morfader var Bergens-biskoppen Ludvig Munthe. H. blev 1702 dimitteret fra Bergen til Københavns universitet for som mange i den mødrene slægt at studere teologi. For at tjene penge tog han stilling som huslærer og gejstlig medhjælper hos provst Weinwich i Voss. Det blev den eneste periode i H.s liv, hvor han talte fra en prædikestol. Skønt H. 1704 havde taget teologisk attestats med laudabilis har han næppe med sin følelse eller refleksion været knyttet til kristendommen. Nogen trang til at komme i præstekald mærkes ikke hos ham. Han 1342