I centrum af H.s religiøse tænkning står kravet om tolerance. H. gør dog selv opmærksom på, at statens sikkerhed ikke må anfægtes: moralløse ateister og fanatiske sekterere kan ikke tolereres. H. kræver især tolerance for sådanne, der føler det som en pligt ved fornuftens hjælp at undersøge troens indhold. Til dem måtte han i stadig stigende grad regne sig selv. Endnu i »Moralske Tanker» er H. gennemtrængt af Leibniz’ optimistiske syn på det ondes problem, men i 1748, i de danske Epistlers første bind, har Pierre Bayle fået et uafrysteligt tag i ham. Bayles »Dictionnaire», som H. i sin ungdom strejfede uden at tage dybere indtryk af, bliver hans alderdoms vigtigste lekture. For at undgå Bayles »forfærdelige Objectioner» rådede H. til at indskrænke religionens dogmatiske postulater til et minimum; H. nærmede sig stadig mere til deismens standpunkt. H.s rationalisme udtryktes ligeledes i hans opfattelse af gudsdyrkelsen: han forlangte færre helligdage, kortere gudstjenester. For H. dyrkedes Gud ikke med munden, men med hånden: i flittigt, samfundsnyttigt arbejde. Litt.: L. Selmer, L. H. og religionen (Kristiania 1914); Th. A. Müller, Den unge L. H. (Khvn 1943); F. J. Billeskov Jansen, H. som epigrammatiker og essayist (Khvn 1938—39, især I, 209—17 og II, 186—211; hertil sammes kommenterede udgaver af »L. H., Memoirer» (Khvn 1943), »L. H., Moralske tanker» (Khvn 1943) og »L. H., Epistler» (Khvn 1944 ff.; H. og Bayle i Kommentar til Ep. 1). F.J. B.J. HOLLAND, se Nederländerna. HOPP, se Håb. HOSEA uppträdde som profet i Nordriket åren närmast före Samarias fall, omkr. 740 —722. Han var sålunda samtida med Jesaja och något senare än Amos. Under H:s tidigare år kunde Nordriket ännu njuta frukterna av Jerobeam II:s i yttre avseende lyckosamma regering. Under det yttre välståndet florerade en fördärvlig social och moralisk korruption och en långt gående synkretism i religiöst avseende. Efter Jerobeam II:s död gick Nordriket snabbt mot sin upplösning och undergång. Hans son Sakarja hade regerat endast sex månader, 43 1345 HOSEA när han blev mördad av Sallum år 743. Sallum regerade endast en månad, varefter han på samma blodiga sätt undanröjdes av Menahem. Efter några års regering efterträddes Menahem av sin son Pekaja, som två år senare mördades av Peka. Även Peka blev mördad och efterträddes av Hosea, Nordrikets siste konung. Alla dessa händelser har profeten H. upplevat på nära håll och det är naturligt, att de ge eko i hans förkunnelse. H. säges vara son av Beeri, som f. ö. är okänd för oss. Det mest omdiskuterade problemet i H:s bok är, huru man skall uppfatta berättelsen om profetens äktenskap i kap. 1 och 3. I kap. 1 finna vi en skildring i 3. person, medan kap. 3 är en jag-berättelse. Enligt gammal vedertagen uppfattning komplettera dessa berättelser varandra, så att det i kap. 3 rör sig om händelser som inträffat senare än de i kap. 1 skildrade. Enligt andra är hela berättelsen om H:s äktenskap endast en allegori. Mest sannolikt synes vara, att båda kapitlen handla om samma sak samt att de ej ha enbart allegorisk karaktär, utan skildra en verklig händelse i profetens liv. Äktenskapet med den lättfärdiga Gomer får för H. tjäna som symbol för Jahves förhållande till sitt folk och ger profeten en fördjupad uppfattning av den gudomliga kärlekens väsen. Profeten älskar sin hustru men är samtidigt fylld av vämjelse över hennes lättfärdighet och måste fostra och tukta henne. På samma sätt älskar Jahve sitt avfälliga folk men sörjer över att alla hans försök att taga det upp i full gemenskap med sig äro förgäves. Folket vägrar att omvända sig, alldeles som Gomer vägrade att bryta med sitt lättfärdiga liv. Och så återstår endast domen. Kap. 4— 14 utgöras huvudsakligen av en samling domsord mot Israel. Som en röd tråd går genom dessa kapitel tanken att domen är radikal och att folkets öde är beseglat. Profetens syn på folket och dess framtid är djupt pessimistisk. Israel är ett folk av idel våldsverkare. Ingen trohet och ingen sann fromhet finnes i landet. Den djupaste orsaken till det allmänna fördärvet är bristen på »Guds kunskap», d. v. s. äkta jahvedyr- 1346