sio Gallicana, antagen på generalsynoden i Paris 1559) med dess stränga kyrkotukt och fasta kyrkoförfattning samt av sin kärva fromhet präglad ej minst av hugenottpsalmboken 1562 med dess parafraserade psaltarpsalmer. Trots förföljelserna ökade h:s numerär och betydelse i så hög grad, att deras motståndare till en tid fann en religionsfred nödvändig. Den kom till stånd genom t oleransediktet i Orléans 1562, där h. tillerkändes rätt till egna gudstjänster utanför städerna. Ödesdigert var, att de fortsatta religionsstridigheterna drogos in i den politiska maktkampen. H. funno sitt stöd i Bourbonerna med anknytning till det protestantiska England, medan adelssläkten Guise, katolikernas ledare, sökte stöd hos Filip II av Spanien. Utlösningen i spänningen kom med Bartolomeinatten i augusti 1572, där den katolska fronten i religiös och politisk iver anställde jakt på de till Paris i anledning av ett kungligt bröllop samlade protestanterna, varvid beräkningsvis 5—10.000 h. i Paris och 20— 30.000 i Frankrike i övrigt dödades, däribland deras politiskt framgångsrike ledare, amiral de Coligny. Från detta slag kunde protestantismen aldrig helt resa sig. I Henrik av Navarra, tillhörig släkten Bourbon, fingo h. åter en kraftfull ledare. Trots åderlåtningarna inom :hugenottleden genom avrättningar, landsförvisningar eller avsvärjanden av den protestantiska tron förmådde denne såsom fransk konung (Henrik IV 1589—1610) genomdriva e dik- tetiNantes 1598, där h. tillerkändes fri religionsutövning och religionsundervisning med undantag för några större städer, erhöllo tillträde till alla offentliga ämbeten och till ett flertal av de franska parlamenten samt rätt att tillsätta hälften av domarämbetena och som garanti härför 150—200 s. k. »säkerhetsplatser», där de fingo hålla egna militära styrkor. När den katolska falangen efter Henrik IV:s död 1610 återfick sin politiska styrka, samtidigt som katolicismen genom motreformationen stärkt sin inre front, strävade den emellertid under kardinal Richelieu att upphäva ediktet. 1349 EEE NAASE ENNI S AAEL E A SN a L E HUGENOTTER Det ledde till direkta fejder mot h:s väpnade styrkor. Sedan det starkaste hugenottfästet La Rochelle fallit, var nederlaget givet. 1629 fråntogos h. sina säkerhetsplatser och 1685 upphävdes det nantesiska ediktet. Under mellantiden upplevde dock h. en sista blomstringstid. De räknade ännu omkr. 1.600.000 medlemmar eller 10 % av Frankrikes befolkning. Kulturellt och religiöst stodo de synnerligen högt och voro bärare av kunnighet och framåtskridande på skilda områden. Ej mindre än 8 av landets akademier tillhörde h. Med upphävandet av ediktet i Nantes nedbröts denna h:s kulturella insats. Varje protestantisk gudstjänst förbjöds, alla h:s kyrkor och skolor stängdes, och alla deras präster landsförvisades. H. kunde ej med bibehållande av sin tro stanna i sitt hemland. Följden blev därför, trots förbud, en väldig ökning i den utvandring till grannländerna av h., som ägt rum under hela 1600-talet. Enbart under åren 1685—1700 utvandrade mer än 200.000 h. Främst drog flyktingströmmen till de reformerta länderna, Schweiz och Holland, men stora skaror drogo också till England, Tyskland och Nordamerika. Även till de nordiska länderna kommo h., om än i mindre utsträckning, då dessa länders lagar ej tilläto invandring av främmande trosbekännare. H. tillförde sina nya hemländer kvalificerade krafter i skilda yrken och vetenskaper, och olika regeringar strävade av denna anledning att dirigera flyktingströmmen mot sina egna länder. De h., som kvarstannade i hemlandet, upprättade en fristad åt sig i Cevennerna i södra Frankrike, där »camisarderna» hårt försvarade oberoendet. Ännu 1728 funnos här omkr. 200.000 h. i 120 församlingar ledda av ett fåtal präster. Även utanför denna »öknens kyrka» (jfr Upp. 12:6) uppsökte och samlade hjältemodiga präster de spridda protestanterna och nådde även galärslavarna, vilka till stor del utgjordes av för sin tro dömda h. Först efter 1700-talets mitt avtogo förföljelserna. Officiell religionsfrihet tillerkändes dock ej de kvarvarande protestanterna förrän med toleransediktet 1787 och nationalförsamlingens 1350