HUMANISM beslut 1789 om religiös och borgerlig frihet för alla fransmän. Litt.: P. Imbart de la Tour, Les origines de la réforme en France 1—4 (Paris 1905—35, kat.); G. Desdevises du Dezert, L'Église et l'État en France (1589—1906) 1—2 (Paris 1907 —1908); J. Faurey, La monarchie française et le protestantisme français (Paris 1923); J. Vienot, Histoire de la réforme française 1—2 (Paris 1926—34); N. A. F. Puaux, Franska protestantismens historia (sv. övers. Sthm 1895); O. Anderssen, De franske huguenotter 1559—72 (Kristiania 1907); dens., Henrik av Navarra og de franske huguenotter (Kristiania 1911); dens., Huguenotterne under det nantiske edikt (Kristiania 1918); Raoul Stéphan, L'épopée huguenote (Paris 1945). R. A. HUMANISM. 1. Historia. Namnet h. betyder en åskådning eller andlig inriktning som lägger vikt på det mänskliga, men detta »mänskliga» har i h:s historia från början en mer speciell betydelse än det har i våra dagars andliga debatt. Namnet h. fästes tidigast vid den allmäneuropeiska kulturella rörelse vid medeltidens slut och nyare tidens början, som ville höja det dåtida kulturlivet genom ett flitigt studium och efterliknande av antiken. H. i denna mening har en av sina viktigaste rötter i romarnas beundran för den grekiska kulturen, som föreföll dem i sina bästa former förverkliga det ädlast mänskliga. En av h:s förnämsta anfäder är Cicero, som dock lika litet som någon annan antik författare använder ordet »humanist», ännu mindre »humanism» ; men Aumanitas, »mänsklighet» i betydelse av ideal utformning av människans väsen, är hos honom ett viktigt begrepp. Det kommer hos Cicero oftast nära vårt begrepp »bildning» men ibland vårt »humanitet». Redan tidigare under medeltiden uppträdde strävanden att återuppliva det antika, vilka ävenledes ibland gå under namnet h., men dessa satte icke upp »humanitas» som centralbegrepp på det sätt som den humanistiska rörelsen från 1400-talets början; då bildas ordet »humanist», lat. humanista. Tyngdpunkten ligger på lärdomen och den formella litterära elegansen, som nu tillmätes ett betydligt större egenvärde än vad fallet var under den tidigare medeltiden. 1351 Antiken, vilken väsentligen uppfattades som den romerska antiken, blev den strålande förebilden, efter vilken man skulle hilda sig; bildningssynpunkten, den pedagogiska synpunkten, blir mycket viktig, även i etisk mening. Denna h. började i Italien, främst genom Petrarca, men blev snart internationell och spridde sig också till de germanska länderna, vilkas kultur därmed kom under ännu mer romaniserande påverkan. I Tyskland och England tillmättes dock under inflytande från protestantismen det grekiska något större betydelse än i Frankrike och Italien. Den störste humanisten är Era smus av Rotterdam*, som förkroppsligar riktningens internationella prägel. Ā andra sidan blev h. på olika håll en väckare av nationellt kulturarbete genom humanisternas strävan att inplanta den klassiska bildningen i sina hemländer. Till kyrka och kristendom hade denna h. icke något enhetligt förhållande; genom sitt betonande av profankulturen deltog den i renässanstidens allmänna sekularisering, men hos många humanister, även hos Erasmus, var väl det teologiska och religiösa intresset den egentliga drivkraften. Den humanistiska rörelsen förflackades och mattades efter hand under 1600-talet, icke minst därför att den franska kulturen då framträdde med stark självmedvetenhet och ifrågasatte antikens oöverträfflighet. En ny art h. uppträder sedan i Tyskland efter mitten av 1700-talet i motsättning till den allmänt rådande franska bildningen och smaken. Den brukar kallas nyh umanism; dess egentlige grundare är konsthistorikern Winckelmann. Han vände blicken från romarna till det egentliga föregångsfolket i kulturellt hänseende, grekerna. Dessa blevo nu mönsterfolket, och i anslutning till den klassicistiska rörelsen hos grekerna själva under 1. och 2. årh. e. Kr. var det den klassiska tidens greker på 400- och 3000-talet f. Kr. som denna mönsterroll tillkom. Winckelmanns inflytande gav denna ny-h. en väsentligt estetisk inriktning; den förbands med en idealistisk filosofisk åskådning, som blev mer utformad i fortsättningen. Nu uppkommer termen h., och 1352